Det är något bra med tiden och att den går och går och skapar distans, då det under tiden som går händer mycket. I tiden efter min kusin, har jag tänkt och känd; jag tror inte det är stolthet eller
skam som holder min kusin tillbaka, jag tror hon vet att jag är som en socialdemokrati-reklam: alla är välkomna. Därmed tror jag att det är så som det är, och jag kan inte förventa att en relation som var stark då
vi var 7, skall vara ofäränderlig. Hon har gått sin väg och hittat de människor som passar, och jag undrar på om jag omsider kan sluta fred med det. Hon var och är en bra människa, men det behöver inte bety att
jag är den ända i världen annars som är det. Det finns så många trevliga kompetenta intressanta och toleranta personer i denna världen, och är man som henne en lättsam person, så finns de där och man
skapar självklart band till de människor som är där under tiden. Detta hörs ut som en reklam även för strumpor, totalt utan hål. Nej livet är inte så här, känlsor är dynamiska och sårhet
dyker alltid upp i vissa skeden, säkert hos båda mig och min kusin, inte tror jag att hon är oberörd av mig och mitt liv, fast det kanske då inte finns plats nära, men ändå. Fred är nog att låta det vara
som det är. Och jag försöker sluta fred.