jag har lärt nu att de blåa dagar som är fyllda med blå ensamhet, även får tillbringas i ensmahet. När dessa dagar kommar går det inte att interreagera med andra, och då får en göra som en
snigel, dra sig in i sitt skal, till de blåa dagaran glider över i andra färgnyanser och det igen går att interreagera. Det som är bra att mina blåa dagar går över efter ett tag. De som bara har blåa dagar,
väl empati mina kamrater, det går inte. De blåa dagar är de dagar det inte går att svara att en mår bra, och en blir socialt exkludert, passeringsordet eller koden finns inte. Det jag har lärt från mina blåa
dagar är att jag eller ingen är oärsättliga, miljörörelsen och alla fortsätter som förut, och även miljörörelsen är så selfie, att även miljöengagerade människor inte behövs
om de inte tar sin plats som framgångsrika. Insikten svider, jag behövs inte, men det gör nog inte de andra häller. Men de blåa dagar måste komma med sina fula insikter för en förstår att världen forsätter
ändå. På de blåa dagar ringer ingen, och jag har sluta ringa någon. Då ändå ingenting funkar. De blåa dagar är brunnar som folk undviker, undviker att se ner i, och passerar hastigt. Men även godhet
når fram på de blåa dagar, ett varmt leende når igenom den blåa färgen: Och därför menar jag att godhet är den förnämsta egenskap en människa kan äga.