Det finns så många olika tankar om hur det är efter livets slut och så många olika önskan. Men jag har förstått att många hittar en förtröstan och visshet om att möta dem de älskar
efter - på den andra sidan. Sedan man inte med säkerhet kan säga att någon har kommit tillbaka efteråt, så vet man ju inte riktig hur det är. Kanske är det så att den enskilda får sin önskan uppfylld.
Om den ena önskar att träffa sim make och maken inte delar önskan, så kan det faktisk vara så at båda får sin vilja. Sedan det knappast kan vara något konkret ställe, så finns det ju många stadier
däremallan det konkreta och abstrakta förmodligen. Buddisterna eller hinduisterna, jag måste då medge att jag inte känner skilmnaden, har nirvana, den eviga vilan, som sista instans. Jag är inte buddist eller hinduist,
men just detta hörs fint ut. Att få vila i frid, utan att bli störd, men vila i trygga omgivningar bredvid en kyrka, för kyrkan representerar trygghet, det är den ända roll den har i min värld. Men det är ändå
fantastisk, att få vila bredvid en vacker kyrka omgiven av lugn och ro. Och av andra vilande människor, efter ett liv där en evig strävan och slit tar slut, lite som en oendlig vilodag med lugn och lugn och atter lugn. Och kanske sätter
någon en röd ros där. Och vilan blir omgiven av estetisk harmoni. Av lugn och frid och doften av en ros, i röd färg.