Jag har ett skavsår i bröstet eller bakom bröstkassan. Det är där alltid och de blöder och blöder, och varje gång något verbalt råker mig, går kroppen i försvar, föst ryggen sen resten
av kroppen. De säger att det är sorg som sitter där. Jag undrar om det inte handlar om andra förluster än mina släktningar. Ungefär 4 år gammal försvann ett barn och det var jag; jag har drömt att det blev
mördat då, från då kan jag bar identifera mig som vuxen, det jag kommer i håg från mitt liv är vad jag tänkte, och allt jag har tänkt från så långt bakåt som det går, är vuxne
tankar, tankar som tillhör en med för mycket erfarenhet. I dag kan jag inte minnas mig som barn, jag kan se foton, men känner inte igen henne på bilden, jag kan inte känne henne inuti och jag kan inte identifiera mig med henne. De
säger hon var mycket glad och livlig, och jag vet det var så, men det är som hon inte tillhör mig, eller hennes glädje finns inte kvar. Inget av henne finns kvar. Och jag är som ett skal med ett extremt överjag, där
jag har försökt förstå anslysera reparera, blivit klok, för klok, jag saknar henne, den lilla tjejen på bilden som ler emot mig. Men jag kan inte identiriera mig med henne, hon är en annan och inte jag och hon finns inte
kvar. Kanske är det min största sorg, och om hon inte hittas, blöder såret i mig, dag eftere dag natt efter natt månad efter månad och decennier efter decennier. Jag hade behövd min släkt, för det var de som
kände henne.