tänkte ringa Guiness, nu är det 35 år sedan jag startade i terapi. Ung och naiv tenket jag inte på längden av det jag skulle bekanta mig med. För 30 år sedan startade jag hos en terapeut och där gick jag i
15 år och inte slängde han ut mig häller. Han sa jag var i sorg, och jag försto inte vad han menade, men 30 år senare kan jag känna på sorgen, den har alltså inte försvunnit, men känns på riktig.
Som jag kommer i håg var jag ett glad barn och i centrum av världen och bland kompisar. Det gick som i kriminalnovellerna till Agatha Christie, en skugga förmörkade situationen, och nu försvann en efter en, av allting, glädje,
personer och till slut var inget kvar. Det vr dags att börja gå i terapi, för det är inte roligt när allting försvinner. Dessutom som hos Agatha christie, blir det hela ett mysterium, och det tar riktig lång tid att lösa
vissa mysterier. Dessutom är man blind för sig själv tills man blir sätt, och i början var det bara en som såg, men det han såg såg inte jag. 15 år senare ser jag mera och alltid tror man själv man ser
allting, det är därför det finns så många besserwissare, tills man kommer lite längre och ser vad man inte såg och så fortsätter livet. I dag ser jag min sorg, jag känner den, den är rakt utav en konkret
känsla kopplat till det som försvann, både i för och nutid, men det är också den ända känsla jag känner, nu ja visst kan jag bli irriterat och frustrerat, men något större reportoar finns inte. Jo visst
jag känner stark kärlek till mina barn och familj och även folk jag har lärt att känna undervägs. Och välvaro är när sorgen minskar så att de andra känslorna får större plats. Hur sörjer
man färdigt lite fort, så att man bara kan njuta av det man har, för är det någon som fick lön för att forsätta att gå, så är det jag. I dag har jag allt, fast i sorgkänslan luras jag in i att
fokusera på det jag inte fick - i stållet för allt det jag har fått.