jag har semester ensam i två dagar; ännu går det inte att slappna av. Har man nu först begivit sig ut i världen, så börjar alla deadlines att förfölja en. Det är liksom två alternativ; att isolera
sig hemma, och du hör inget från någon, det er du och dammråttarna. När de hittar dig tre år senare är du så rutten att det inte går att identifieras, även tänderna har ruttnat, då växthuseffekten
maximeras inomhus. Det andra alternativet är att gå ut i världen, men då börjar alla deadlines, det så kallade deadlines-samhället. Deadlinerna är som konstruerade fällor, om du missar så ruller ditt huvud
obenhörlig av, och du har ingen chance att komma vidare. Hade det nu varit en paus för återhämtning mellan deadlinererna så hade detta ju möjliggjort möjligvis att det gick att slappna av i bland. Men med de korta intervaller
på deadlinerna korrumperar lugnet, jag kan slappna av totalt i två dagar och inte har jag stressat mera än nu, jag har en hämsk känsla av en deadline som passerar, och huvudet trillar av när straffen skall ivärkställas.
Och där står den fördömrade deadlinen o skrattar åt mitt huvud som trillar. Caught you! säger deadlinen oempatisk, innan den tar sitt nästa offer.