Detta skulle vara en naturblogg, men blev en selfie. Jag har ändå kämpat tillsammans med andra för att få miljöproblemen på dagordningen, och nu är den det. Det börjar ta fart. På något sätt
är då mitt uppdrag slutförd, nu är det extremt många kompetenta aktörer där, och jag tillhör inte dem, en halvutbildat halvutbrend och lite less sliten och trött hen, som gärna skulle ha varit med på
något sätt, men där det nog finns tillräcklig med kompetenta människor som har energin bakgrund utbildning och drivkraft utanför min räckvidd. Och jag hen måste igen hitta en ny riktning för mitt liv, kompassnålen
har tappat sitt mål och bara virrar runt och runt och runt; jag är villse, vad vill jag nu med rästen av mitt liv; jag har förlorat mycket tycker jag och försöker bygga upp igen på den nerbrända grundmur, och vill
i alla fall försöka koppla mig på de som jag tycker om visa versa. Men skaden är att bränd barn skyr illden, vem kan jag tro på tro på tro på när, tro på när det är så här..... Jag
har förlorat min kusin och hon kommer inte komma tillbaka, då hade hon gjort det redan. Men tillit när den får en knäck projiseras vidare och där har jag ett problem, vem bryr sig egentlig på djupet. Ingen några
många, jag har noll koll. Där står jag nu, på början av sommaren 2014.