Jag sitter med min dopbild eller dåpsbilde, och jag är döpt där min moster får sin dotter tre dagar senare. Min moster är med på bilden. Jag var där då hon föddes och genom barndom och uppväxt
var det ingen som henne. Alla andra kom sjua på listan. Då jag mötte henne under studietiden var jag lost, men då hon mötte mig, klev jag in i verkligheten och tillsammans med henne, har jag där minna bästa minnen som
ung vuxen. För mig har hon betydd skilnaden på liv och död. Hon blev karriärist och jag belv inte. Hon fick inte tid till mig och jag fick för god tid. Och jag har nog pressat mig på, då bilden från förtiden
har lysat för starkt. Hon har vald att ignorera, jag tror inte hon förstår att ignorans är det värsta men kan göra mot någon, det var så man strafffade Zombier, det är uteslutande utan ord, och det kallas mobbning
och jag har varit med om det förut.
Min kusin väljer karriären, men den dagen du inte längre presterar är du värdelös där, det kommer alltid någon som vill förbi dig, detta såg jag med min far,
som dog rätt ensam.
Min kusin har väldigt många vänninner, hon har nära och som hon delar vardag, karriär och fritid med. Hon behöver mig inte.
Men någonstans är vi ändå bundna med släktsband,
tidig anknytning, minnen, gemensam historia, lek och allvar.
Men hon väljer dettta bort, och hon väljer det på värsta sätt för mig med att ignorera, kompakt tystnad och kyla.
Jag har klivit längra fram, jag
har snart kommit i mål med min beaabetning av min förhistoria och livet ligger framför med lek och allvar.
Man brukar heja på folk tre gånger, för man ger upp om de inte hejar tillbaka, det handlar om tre chanser för
att förstå om människor är intresserade eller inte.
Min kusin tär på sin tredja chans, jag kunne ha tagit allting utom ignroans, jag har som sagt upplevt det förut och det dödar. Är det verkligen detta
hon vill. Vill hon leva resten av livet utan mig, den dagen livet är slut vill hon även tänka över det som en förlust.
Jag kan inte behandlas så med ignorans, jag har fått överdosering av det förut. Jag
vill inte behandlas så av henne som jag har haft så nära. Och en dag finns det inte någon återvända för henne, en dag är min dörr låst och en dag finner hon bara en vit vägg.
Det är möjlig
att det är det hon vill, hon har ju tillräckligt, men ändå hittar hon kanke inte en person som i botten har tyckt så mycket om henne och som hon hade kunnat lita 101% på, i vått och torrt. Hon kanske inte behöver
personer på det sättet, hon kanske inte är den hon var.
Hon tärar på sin tredje chans och sen tror jag inte att jag vill ha henne där, jag kan inte riskikera att involvera mig i och med någon som bara igen kan överge
mig så där.