i det tomma rommet. Ok, ett nytt möte med sig själv i dörren. och inte är det roligt att möta samma person gång på gång i den dörren. svängdörren kan jag ju kalla den. Det kommer upp igen och
upp igen i svängdörren det samma ältandet på de samma saker om igen och om igen skall det upp. Som en evig magsjuka. Och alltid själv med min magsjuka i svängdörren; och alltid kommer de samma persomer fram, ja hade de nu
ännu kommit på riktig, men det är bara spöken som kommer om igen och om igen. Den som kommer mest är ju min kusin, stackars henne. nu har jag ältat henne så mycket och jag hade häller inte kommit om jag var henne,
det får då vara mått på att ge en person så mycken plågsam uppmerksamhet. jag är ju miljöengagerat, jag far illa över den våld vi utför på naturen, ok så är det männiksonaturen
då, och vill man nu ha männiksor på jorden så måste man nästan acceptera dem för det de är, eller hur. Problemet tror jag är att jag är lite annorlunda än de flesta. Jag ser mig före så
jag inte trmapar på myror när jag går i naturen, ja där ser ni jag är nog inte riktig klok, en myra. Tänk vilket eftermäle, hon gjorde inte en myra förträd. det låter inte bra som eftermäle. Det låter
inte som en hjälte, det låter inte som en vanlig människa i mina öron. Ja det hade varit värre om det stod; hon gjorde inte en vägglus förträd. Det låter lite bättre faktisk, som eftermäle; hon gjorde
inte en vägglus förträd; nu när jag först är annorlunda så får det vara med stil. Frågan är ju om inte jag även har människonaturen, när det kommer till jag eller vägglusen, så
finns det inte nåd för den stackars vägglusen, ja visst, jag har ju männiksonaturen; står den jäklern i vägen för mig så är det död på vägglusen som gjälder, fast den blir utrotad eller
rödlistad. Död över alla vägglöss. Nu börjar jag ju att bli en riktig tuff människa. Jaha, det här hjälpt mig inte ur svängdörren, det lädde faktisk ingetvart. Det blev en lång diggression.
För ältande handlar inte om vägglöss, det handlar om min relation till min kusin, och hon är absolut inget odjur. Men bariiärer finns, hon delar inte mitt engagmang för miljön och hon har en viktig mediaroll. Och hon
kommr aldrig fråga mig till råds; jag tror inte hon ser miljöproblemen, och jag lider inte för naturen men för att den barriären känns oöverstiglig, den är oöverstiglig, hur kan hon som jag är så
glad i; överse miljöproblemen, hon har intellekt, en hjärna och ett hjärta. Vilken faktor gjör att hon inte ser det jag ser, och vilken faktor är det som gjör att jag inte passar in i hennes bild hur en bra männiksa
tänker, vad är det för barriär som gör att hon inte ser rakt in eller ut i verkligheten, eller kanska hon ser, men att det är jag som är dum som säger rakt ut det jag ser, uten tanke på konsekvenser. Det är
nog det som är problemet; jag saknar helt total sociala antänner för när var vem och varför jag säger det jag säger; jag säger rakt ut när jag ser något som är fel; jag har en känlsla att det inte
är bra att vara så. Det saknar retorikens kairos, att säga ting i rätt ord i rätt tid, annars blir det fel eller jag fel; kan man säga att jag simpelthän saknar skick och bruk?