När man skriver på detta sättet, så änder det med att det går att använda perspektivbyte. Och insikter om de nu än varar bara en timme eller en dag eller en vacka, kommer och går.
Jag har ju inget
att anklaga min kusin för, hon har ju hållit kontakt, hon har besökt mig, hon har 120 % jobb, och hon har sin nära miljö och familj.
På något sätt har hon blivit indragen i mitt öde, en ofrovillig huvudperson
långt där inne i själen, där något försvann. Men hon var ju den som bidrog på +sidan då jag var barn, och även då jag var ung vuxen. Det var jag som gick i öknen och jag kan inte förvänta
att någon forstod, det gjorde inte jag häller.
Det är även människor som hållit mig vid liv, tack till en i förra staden där jag bodde, och som inte ens fick en tack då jag lämnade och for. Om det
nu finns en himmel hoppas jag han passerar alla hinder och får första klass där uppe. Här nere fick han nu mest åka tredje.
Jag har även klarat mig, något inte alla gör. Någon ökenvandrarar dör,
då det finns en gräns när det inte går längre. Och Dantes nio inferno i helvetet, som nog mera finns i själen; även där har jag nu inte varit i botten, jag kankse har skådat längre ner och där i botten
förmodar jag att det verkligen inte går att leva eller öveleva.
Jag önskat dedikera sidan till alla ökenvandrarar eller de i Infernoet, för det de inte förstår är att de inte vandrar ensam. Ja de vandrar
ensamma, men det finns så många som vandrar och inte vet att lite längre bort vandrar det en annan.
Till alla som inte passerar: HUR MÅR DU?- TESTET. Du måste inte passera det. Vad faen har du med det att göra, borde
svaret vara på HUR MÅR DU- testet, för alla ärliga som inte klarar passera denna hopplösa sosiala frågan.
För de som inte klarar livet och hoppar av, finns det de som hoppar av för tidigt och det finns de som
faktisk inte klarar mera. En sång för alla dom.