Ja jag måste vara deprimerad. Min kusin blinker rött i mitt huvud som ett alarm, hon hemsöker mig, det är inte klokt. Men ingen fara hon läser inte det här, min kusin läser bara bra litteratur inte skräp, det
kunde störa hennes personliga utveckling. Det är det sista mötet som hemsöker mig, likgiltigheten, mättnaden, nöjdheten och den tomma blicken och den tomma hjärnan, det var som hon var lobotomerat och levde bara på
rutin, ett skript av objektiv likgiltighet, ja jag vet att jag är ful mot henne, men jag har upplevd henne som extrem ful. Rätt nog har hon inte sagt ett ord fel, så i ett samhälle där mänsklighet är utbytt med korrekt framträdande
är hon suverän. Jag gillar mera det mänskliga, och jag känner mig så jäkla sviken av henne som jag har varit så glad för, och sista mötet när den tomma blicken mötte min där jag satt och grät,
går inte att återkalla det är som en skräckfilm, det kan inte ha hänt på riktig, kära Gud säg att det inte var på riktig. Men det var på riktig, det är som ett jättetrauma, jag kommer inte förbi
det här det har fastnat och kommer att stanna där för resten av mitt liv. Jag tror inte hon såg mig engång, blicken stirrade genom mig och hon har nog glömt bort att jag var där. Men jag glömmer inte, och kanske jag
borde tycka synd om henne, för fast fancluben ringlar förbi hennes hus, så fanns det inte spår av själ i hennes blick, hon kanske har sålt sin själ för att ha en ändlös rad av fans i fancluben. Men ändå
en gång var det någon där inne, och henne var jag glad i, och om priset hon har betalat är ett tomt blick så har det haft en hög pris. Världen är ytlig på ytan och det går även att ha sitt liv där,
men ärlig så tycker jag hon förtjänar något bättre. Men hon är mätt och nöjd, och hon ser inte att hon betalar ett högt pris och retarderar i sin personliga utveckling, den dagen du är komplett nöjd
är du på någon sätt även fulländat och död. Bara den som inser att livet är något mera än du redan har sätt, fortsätter sin resa och bortanför fjälltoppen finns näsa topp. Vi kommer
nu inte att ses igen tror jag verkan i detta liv eller i nästa; hon har redan bokat första rad parkett i himlen, jag får vara nöjd om jag får vila i frid efter det här. Men jag hoppas så klart att få min kusin tillbaka,
då som en människa med hela repertoaren av känslor och liv, inte denna tomma nöjdhet och en förprogrammera korrekthet.