En bok från min kusin, jag skulle blivit glad, jag blir skitledsen. Ok, 20 år till i terapi, jag kommer till att komma i Guiness rekordbok för att ha gått 100 år i terapi, och bli kendis. Jag har inte lust att komma i guiness
och jag vill inte bli mera ledsen. Varför jag blev ledsen? jag vet inte, boken var nog skickat i ren plikt och hon har även en egen bodyguard som följer med över allt, som om jag var farlig. Hennes bodyguard är även hennes nuvarande
jättebästis, troligen har de varit det i 30 år, ja långsam är jag, efterbliven, tänk det skulle ta nesten 100 år att förstå en vräkning, den lilla panten gör bara illa. Och jag har varit "hemma" och
känner mig totalt hemlös, övergiven vrakgods och allereda begraven. Ok jag blir alltid så efter att ha varit där. Där finns alla mina förluster, de står som trafikskyltar där uppe, och här nere är jag
även en främling. En som aldrig kan tala ers modersmål, och där uppe är jag en som aldrig hade rätta attittyden, det är väldig viktigt med attityd, visstnog, och den skall vara designed, made up there. Jag kommer att
deppa. En månad sänkt för jag glider in i normalen. Men från nuvarande perspektiv känns även normalen som en storlek xs klänning, högst obekväm.