jag är i färd med att tänka mig ihjäl. Natten går snart över i dag och jag tänkre och tänker och jag kan inte få ihop pusslet, jag lägger det gång på gång, eller kanske sodokun motsvarar
bättre, men bitar eller tal vil inte pass ihop och jag förbruker mina nätter på att lägga dessa pussel som inte går ihop, flera och flera minner dyker opp, men det bara gör det merea omöjligt att få ihop någonting
som inte går ihop. Det handlar om relationer, det handlar om att någon tog ifrån mig, kan vi kalla det förmågan att lägga pussel. Det går inte ännu att identifiera mig som offer, allting var mitt fel, det var jag
som gjorde felen, och det var jag som fick rätta till felen. Det var helt ok att använda mig, hunsa mig och förnädra mig, sedan det var jag som var fel, och när jag tillslut blev fel så var det ingen som brydde sig länger,
för vem vill vara tillsammans med ett fel. Det går att förstå dem som försvann, i min sorg tror jag att jag hade en betydelse, men om det var så att jag faktisk blev ansedd som ett fel så hade jag ju inget värde,
och det fanns ingen anledning att inte lämna mig, och jag kan inte en gång klaga, vem gillar ett fel. Om man nu tilsamman bedömde mig som fel i slekten och bekräftade varandras bild. Jag blev ju fel, jag pluggade men fick inte karriär
jag fick skammen, finn fem fel, och jag blev precis så fel som jag blev berättat och behandlat som. Jag försto för sent att dette hände kollektivt, jag hade nog bevarat lite värde ochh därför blev det riktig grymt då
dem jag hade litat mest på, inte fanns. jo de finns men de ville inte vara tillsammans med en felvara, ett produkt med produktionsfel, som en stol utan sits. Det finns hur många anpassade märkesstolar som hälst med en komfort som en himmelsäng.
produktfel kan man inte använda, ha glädje av eller är någon nytta. Men hur kunne alla glömma bort den jag var, den levande och glada, den busiga och fartiga , den själskriven och kloka, just det var ju det som var kildan till
att jag blev fel, jag var för lite fel i början, det blev ett så stort problem för flera. Och ingen sörjade den glada flickan, utom jag, jag sörjer henne och vill ha henne vid min sida igen. Tyvärr är jag fortfarande
i scriptet eller strytellingen, felet, jag är fortfarande fången där, nu är det jag som sitti för länge i en roll och blivit denna karektär, och jag agerar osom flet och människor i allmämnhet ser att jag presenterar
mig som, tjena jag heter felet, aha säger de då det har vi ju redan sätt. Det närmar sig dagen och vargtimmen och jag är trött, för trött för att få sova och för trött för att vara vaken. jag
saknar vissa i min slekt, jag skulle ha önskat att debara stod där och var där och inte betraktade mig ytligt, det är grymt att förlora sin hela släkt, det har en hög pris att inte längre ville vara fel, ingen
vill ändra på det, ge mig en chanse till en annan bättre roll och värld, men fel gynnar man många, det går att väga sin medgång mot felets motgång, det går att alltid känna sig lyckat tillsammans
med en som ÄR fel i grunden. Jag önskar många från mitt förra liv tillbaka, men jag vill nog inte bli bönhörd, en gång fel är alltid fel och VI visar inga nåd för felvaror, man kan ju faktisk risikera
att andre ser att man är tillsammmans med en outfit.