Jag har alltid tyckt om Jesus och om man nu läser Nya Testamentet just som en bok med metaforer är den en källa till visdom.
Döm andra och du vill bli dömd efter samma dom, fri övrsättning, då jag inte
kan boken utantill. Det här gäller mig själv. Nu har jag varit dommare i min egen blogg, och får själv stå till svars för vad jag gjorde eller inte gjorde. Sanningen är att det vet man inte själv. Man vet inte
när och var man trådde över andras gränser, man vet inte hur illa man har gjort och man vet inte hur många man lämnade. Sanning att säga har man nog gjord precis lika många illa, som man själv känner att
man har råkat ut för. Jag gör ju inte andra illa med flit; som tur är det få som har den hobbyn, men hur det nu är är vill man alltid råka någons sår, någons känslighet och oanat kliva över
andras gränser och in i deras innre rum, eller lämna några lite tommare än då du mötte dem. Jag kan strata de kränktes förening och bli VD, då alla har vi känd oss kränkta med jämna mellanrum.
Det är så klart skillnad på kränkning och kränkning, men i dag är jag stark nog till att inte förbli kränkt och bär då samma ansvar för att inte kränka andra. Jag återkommer till Jesus, då
han bar detta som var och en av oss kränkta bär, båda nåd och förlåtelse. Och möjlighet för en nystart för mig och alla andra som går runt och då och då kränker eller blir kränkta.