Jag har försökt med det goda, bjudit mein familj till samtal. Försökt att nå fram på ett sätt som inbjuder till samtal och försoning. Nu finns det ingen vilja, en standhaftig vilja till en hederskultur som hör
hemma i Afganistan eller långtveckistan. Jag blev mishandlat i alla år hos min egen familj, fick tryckt huvudet ner i gruset och huvudet dunkade i golvet gång efter gång, ja sedan minnet inte är exakt så kan jag inte ge exakt
antal gånger. Och jag växte upp utan empati från mina förälder. Jag har försökt undvika att säga det högt, för att inte skada min familj, men jag har bett de vara ärliga, men det vill de inte. Men den
pris jag fick betala för det var envägsbiljetten till helvetet. Jag har varit igenonm Dantes infernio de nio steg neråt i helvetet. Och det är inte tack vara min familj att jag lever i dag. Det var en psykolog i Bergen som förbarmade
sig över mig. I 15 år gick jag ut och in igenom hans dör. Två år av dessa försökte jag övertyga honom att jag var så dum att jag inte förtjänade att överläva. I två år sa han
att jag inte var dum. Jag hade utvecklat mutism, jag fick inte fram ett ord tillsammans med folk jag inte kände. Jag var rädd för andra, så rädd att jag kunne inte skydda mig, och folk var elaka helt utan motstånd. Jag var mycket
väluppfostrat på det sättet kan man säga. Och min egen ursprungsfamilj ville inte veta detta, de blundade och frågade inte, och gjorde det om till versioner som gjorde att de mådde bra, men glappet ökade och ökade
mellan mig och dem. Nu i vuxen ålder har jag bett dem om att vi är öppna om detta, för det finns egentlig inga förövare i denna historien bara offer. För tiden vi lävde i, situationen och sjukdom. Men där stoppar
min lojalitet, för som vuxen tar man sitt ansvar och berättar den verkliga historien. Nu är vi inte småbarn länger och lever inte i långtveckistan. Vi lever i en värld där syskonvåld, psykiska sjukdommar och
utsatthet är mera normalt än motsatsen. Vi behöver inga fantasier eller falsk heder. Hederlighet är något helt annat. Det är attt ta konsekvenserna av det man har gjort, det är att ärlig stå fram med rak rygg
och säga att, så var det och så sorgligt är livet att det kan hända att det blir så i bland. Men man forsätter inte övergreppen med att låta som de aldrig fanns. Det är utan heder och det är anledningen
till att jag skriver detta för första gång. För det de gjorde mot en av de minste, det gjorde de emot mig.