I går blev det kresjendo, kan inte stava ordet. Men jag vill nu tro att hela familjen fotrtfarande är offer. Annars hade kampen om att vinna varit över. Och själv om någon tillsynalatande har vunnit pengar och trovärde,
så är det inget som smakar gott, för en riktig samhörighet är borta, och vi har inte en genensam historia, vi har inget gemensamt. I dragsuget for även resten av släkten. Jag lär på Retoriken att målet med
diskussioner är konsensus, men då riktar dig sig nog inte på människonaturen. Där är det inte att vara deltagare som gäller, det är att vinna, och då spelar familj vänner släkt mindre roll. För
rättskaffenhet offrar man gärna familj vänner och släkt. Detta leder vidare till ensamhet. Jag är även en människa och är då garanterar inte perfekt. Jag skulle gärna haft tillbaka familj släkt och vänner.
Det är mycket roligare att ha roligt tillsammans än själv. Men så blir det nog inte. Och kanske känner min familj släkt och vänner den samma känslan av ensamhet och ergo: "men inni var de like." och Celnes vackra sång
där hon förmedalr dessa känslor av att vara: All by myself: