Når jag skriver brukar pännan, nu ja tangenterna samarbeta. Nu harklar det och jag kommer ingetvart (hemmlis: jag har datadysleksi, byter bokstäver i alla orden, nästan) Jag får inte sova på kvällen och vissa tankar
återkommer men inget ger logik. Det är något som innte stämmer i min tillvaro oh jag vet inte ens vad det är. Nu har de två mest hederliga i min släkt lämnat jorderiket, ja, fast det är nu bara vad man säger,
de är nergrävd, den ena i en urna och den andra i en kista. Telfonnummeren har jag kvar, men de svarar inte längre. Men det är inte de som inte stämmer, det är de som är kvar. Den var dryg, hur kan man skylla på någon
som man inte ens har kontakt med, de som är kvar. Det är nog det som är problemet, de som är kvar är som dubbeltsidig tejp, man fastnar fast till ingen nytta då de är och blir dubbesidiga. Jag ligger och grubblar om nätterna
då disse personer en gång var mig nära. Och nu är de lika nära som de två nergrävde, och jag greppar inte något i detta. Detta är människor som är nöjda men som inte bryr sig om jag är nöjd
eller inte. De är fantastisk nöjda dubbeltsidiga och glappar som ålar. Men varför grubblar jag då vi ingen kontakt har. Jo jag tror jag vet; jag har börjat gå igenom i detalj på kvällen, jag skull betalat en
milliard för att släppa att dessa hemsökar mig: vem är och var dessa egentligen, när skiljdes vi egentligen åt? var det för 10 eller 40 år sedan. Varför upplever jag dem som oärliga, de har säkert inte
stjulit något sedan de var två, ja i affären. Och varför är de så nöjda hela tiden när jag inte är det. Fast jag säger att jag inte är nöjd spelar det ingen roll för dem, för de är
så otroligt nöjda. Ja de är ju inte en grupp, men olika personer men gemensamt har de att, om jag är nöjd eller inte betyder 0 för dem. Det håller för dem, att de är nöjda. Det andra är att jag känner
dem inte, dessa folken som stod mig nära. Resten av natten provar jag lista ut vem de egentligen är. Vi har en lång gemensam historia och mycket verbalt kan jag komma ihåg. Och jag ligger och redogör för vad som blev sagt när
och hur. Jag katalogiserar kronologiserar psykologiserar; och det är totlat waste, de kommer vara lika nöjda om jag finns elle inte. Och de är säkert jätttenöjda om det är jag som då aldrig blir nöjd. Jag sa att
jag skulle betala en milliard om jag släppte tankarna på dessa. Jag är en hopplöst trogen själ. Jag knyter an till follk och djur med band som är av stål. Dessa folkene känner jag inte längre men stålbandet
är där och jag är den ända som lider, då dessa har band av kejsarens nya kläder och är alltid jättenöjda oavsätt. Och nu är det hack LP-plattan för dessa är ju nöjda och bryr sig då
inte om annat. Jag tor det är det jag ligger och grubblar över hur kan andra vara så jäkla nöjda att inget annat betyder någort. Det är ju ett intressant psykologisk fenomen. Men det är inte det intressanta fenomenet
som intresserar mig. Det är oliheten i personligher som jag måste försona mig med. Jag är ju inte nöjd när någon jag tycker om inte är det. Och jag måste då acceptera att jag är ingen mänsklig
mall. Jag kan inte grubbla över någon som är så olika mig själv, jag kommer inget vart med det. Det är bara det jäklade stålbandet som aldrig slåpper mig fri. Det borde ha rostat bort för länge sedan
men kom nu i håg vad jag skrev för två månader sedan, det om förluster och förlorade illusioner. Jag är rädd min egen ansknytning till människor som har sagt bye bye för 10 eller 40 år sedan, och som
är alltför nöjda med tillvaron till att återkomma.