inbrend i utbrendhet. Mitt liv handlar om utbrendhet i praktik, det är min livsstil och jag är helt mainstream när det kommer till detta området. När man växer upp och upplever att leva i ett krig som beror på att
jag skall återskapa freden, och det blir mission impossible, så präglas själen. Jag försöker ständigt rädda något som inte kan eller vill räddas och jag bär ett ansvar i allting som blir väldigt
ansvarligt att ansvara för. Jag kan inte rädda jorden jag kan ju inte rädda mig själv, jag går kroniskt utmattad alltid, på min vak på vad som behöver räddas nu, här och nu, där och nu, förr och
nu; och senare och nu. Jag står själv på min skruttiga plattform som rasar om någon andas på den, klar till att rycka ut för rädningsuppdrag 113 113 113, och ett litet SOS, ... _ _ _ ... från de djupa rägnskogarnas
innarste djup. Jag har en innebygd radar för det minsta ljud på min innebygda alarm, det jag inte förstår är att det finns många olika frekvenser för att ta in fara, jag förstår inte att jag inte alls kan fånga
upp allt. Jag förstår inte att jag fär vila nu.
Men den kommnde miljökrisen har hamnat på min frekvens, det är ett enorm allvarlig uppdrag och jag på min skruttiga plattform är i färd med att sjunka ner
på en syretom Östersjöbotten. Alltid på min vak och utan att någon ens ser att jag sjunker. Det är en typ lag för den typ männikska jag är. Jag kanske blir balsamerat på den syretomma Östersjöbotten
och hittas typ om 1000 år av några utomjordingar, som skriver en uppsats om ett underligt fenomen på planet nr 13, var utomjordingarna har hittat tecken på möjligt tidigare liv men utan tecken på att det fanns något
intelligent liv.