Jag tänker skriva utan omskrivningar. Jag har varit låg i tiden efter min fars bortgång. Det är inte en direkt sorg som då min moster dog, ja nästan precis ett år innan min far. Jag och min moster var onlined.
Jag och min far var inte det. Jag hade inte någon direkt kontakt med min far. Och någon kontakt byggd på att vi såg varandra. Min far var en bra människa. Men någonting fattades när det gällde far dotter relationen.
Jag har förlorat min far och sedan det känns helt annorlunda ut än då jag förlorade min moster, går jag ut från att sorger och sorger inte alltid beter sig på samma sätt. Sorgen över min far är subtil,
den känns inte som känslan sorg, men jag har varit låg dvs på tungt humör efter. Klischeen om meningen med livet, har varit ett innre tema. Leva för att dö, känns inte så meningsfullt. Livet är långt?
nej det tycker jag inte om och nu dagarna saknar känslan av mening, blir det ju verkligen meningslöst. Dagarna känns som innehållslösa, de passerar, som de alla vore måndagar, och blåa måndagar. Men man vet inte
vad man har för man står i fara för att förlora det. Det är även en klische, men så är det med klischear: De är inte överförbrukade utan någon grund.