jag har förlorat mina näraste: min moster förra året, min far i år och min kusin. Jag sörjer mest min kusin. Hon lever men i en annan värld och sfär. Jag saknar henne och det vill inte ge med sig. Hon har inte
gjort någor fel, men jag förlorade henne, jag tappade hennes hand där i tunnelen, och sän var hon försvunnen, och sän dess har jag sörjat henne. Hon är alltid trevlig men lever i en värld där jag inte finns
med. Jag når henne inte, inte när jag inviterar till min värld, jag har nog för lite att erbjuda.
Jag var ett barn som inte blev omhändertagen, men jag tror inte min kusin såg det. jag tror jag försökte fröklara
det, men jag tror inte hon hörde riktigt eller såg?
Eller jag var inte hennes typ? Jag har älskat henne, och skapat henne i min bild, men bilden är fel, hon är inte som jag gjort henne, hon är en egen person och olik den
jag är, men jag saknar henne ändå, och sorgen kommer aldrig ge med sig.
Hon är en som alla gillar men för mig var hon inte så, för mig var hon tvärs igenom hederlig och rederlig, och en som inte ville svika
oavsätt. Det har hon säkert inte gjort heller, hon sviker säkert inte dem hon älskar, men det är inte jag, då ville jag inte tappat hennes hand i tunnelen och jag ville inte inviterat och inte fått svar, jag ville inte
ha blivit på vänt på en lång gästlista.
Jag skanar henne för de att jag är den jag är medan hon är den hon är. Och sorgen vill jag få leva med resten av livet, det är den prisen jag får
betala för att jag är den jag är.
Och jag är ju den jag är och har säkert för lite att erbjuda. 