Tjuven

I dag er det bursdag, men ikke min. Redningsaksjonen gikk i do, onkel Laurits e på video. Jeg er i Norge mitt fosterland og språket forandres fra Svorsk til Riksmål. De har ikke mine svorske vokaler her i Norge. 

Når innser man at man klarer seg? Når man har illusjonen av å klare seg kanskje. Jeg lever nå i denne tro eller illusjon. 

Om det bare er en illusjon, det vil vise seg når man er tilbake i Svorge. Svorge, ja jeg har aldri sett grensestreken mellom landene ja fra flyet. Ok synd på synd jeg flyr, ja ikke selv, men på CO2, jeg bidrar aktivt til menneskehetens store miljøødeleggelse, en stadig økning av drivhusgassen CO2, alternativet er å ikke besøke min mor, det er ikke så lett rett og slett. Men i følge doktor Phil er halve løsningen å være ærlig. Det finnes jo alternativ til å reise jeg kunne ha syklet eller lignende. Men jeg er hverken supermann eller superdame.

Og lever bare på en illusjon av å klare meg tross allt.

Omøjligt i Norge, de førændrar mina ord, ett tunt lik blir til ett tungt lik. Detta ær nog med flit 💋

Jag måste betala för att skriva nya bloggs, tjuven jag snålar lite med att fortsätta skriva på samma blogg. Nej jag tjuvar eller snålar inte jag är bara lite smart :) jag är hemma i Sverige, jag undrar på om ett helt centrum i hjärnan är utraderat, tyngden, jag tycker tvärtemot att det mästa är roligt elller komiskt, ja inte miljöförstöringen, inte osnällhet och sadism, nej men det meste annat har blivit roligt, jag kanske inte kommer fungera i samhället vidare häller, då humor verkar vara den 8 dödsynden, det är allvarligt att leva, det tyckte även jag förut. Bloggen har fungerat som humanistisk forskning, hermeneutisk? eller något sånt, en typ forskning som en cirkel eller spiralrörelse eller något liknande eller inte. Men det jag har gjort här är att bevega mig i cirklar runt mig själv, vänt och bänt, på gamla sanningar och egen upplevelse. Slutresultatet, det går inte att skuldbelägga någon och särskilt inte min kusin, det är och blir hos mig ansvaret finns, för mig. Men att måste bruka så såååå lång tid för att få det in i huvudet, tja så enormt stort huvud har jag dock inte, fast lite större än genomsnittligt, fast det verkar vara mera än normalt trögt.

Och vad forskningresultatet blev, ja världen är en tragedi för den som känner och en komedi för den som tänker, känslocentret har säkert förlamats, hemskt, men roligt så länge det varar.

Jag har ju jobbat mycket, även en mindre andel med lön, men stort sett ideelt, jag studerade ju kemi och biologi, men klarade inte göra ferdig Mastergraden. Därmed belv det punkt för den karriären vid den tidpunkten.

Jag jobbade som aktiv medlem i naturvernforbundet Hordaland i två år, utan lön, ideellt med andra ord.

Jag har haft turen att bli mor eller mamma. Det är den mest underskattade arbetet som finns, det krävs att du är kompetent och att barnen skall må bra som vuxna, det är en stor insats, den ger stor avkastnad, men tillhör inte lönearbetet.

Jag har varit med och startat företag, kafé Oasen på Hagaberg folkhögskola, mycket roligt, och som det är med företag, även vårt ideella så har den en styrelse där jag var sekrteraren.

Överskottet gick till bland annat att finasiera utbildningen för en Etiopisk man som studerade till skukskötare och möjligen vidare till läkare.

Jag har nu via datorn jobbat i flera år ideelt för miljörörelsen, då en av de som är lite högre uppe i den hierarkin, skrev att jag var en miljöhjälte, så trodde jag att han drev med mig, och frågade till och med om det var det han gjorde. Så självkänslan eller självtilliten är låg.

Jag har ju en man som jobbar och tjenar pengar så vi klarar oss, vi tillhör nog lägre medelklass.

Jag är uppväxt av en far med idelaistisk tänkande, och en mor som behövde omsorg.

Jag blev alltså en idealist, men även nervärderat, då titel och lön, är en slags mätbart mått på hur väl man eller jag har lyckats.

På ett sätt med samhällsglasögon är jag därför en förlorare, med idelaistiska glasögon är jag rätt hårtarbetande.

Jag har ännu inte riktig vad jag skall bli när jag blir stor, men nu börjar jag en ny utbildning. Den måste jag finansiera själv.

Även mitt skrivande blir jag inte rik på, jag betalar när jag skriver här, rent ekonomisk tänkt, gör jag bara förluster, medan rent ideellt så är produktionen stor.

Jag vill ju häller inte bliva kändis, jag vill att detta ska vara ne anonym blogg, jag skyr publicitet, och har inte alls tänkt att bli populär.

Jaha, vart är jag på väg, en anonym människa som gillar att bidraga, med ekonomisk förlust?

Altruism? Nej bara idealist, inte något mera eller mindra.

Knappast, jag tänker hela tiden lägga ner detta projektet, men så kommer behovet igjen, och detta är mitt enda alternativ. Det är ett reellt behov, och ger mig möjligheten utan att hänga ut familj och släkt i offentligheten, nu ja detta är ju halvt offentlig.

Jag har bestämt mig för att - repetition - släppa sorgerna över min familj, och ta taget om det som var och är positivt. 

Klisjen om att förstå är att fölåta, stämmer nu, fast det är inte ett varaktig tillstånd. 

Jag kankse tar några turer i rondellen vidare, men allt har sin tid:

Jag kanske hittar bättre sätt att resa på.

Idelism innebär ett stort ansvar, och det är att det inte övergår till fanatism; man måste källkritisera sina egna tankar och vart de kommer från. På det sättet är det rätt krävjande att vara idealsitisk, dvs en bättre värld, för summan av det som finns där.

Jag fick nog inte den breda vägen, jag fick en obevandrat stig för att hitta fram, och nu har jag kommit in på en stig där flera går, jag måste akta mig för rullbandet, då behöver en varken gå eller tänka längre.

Armen har fått en diagnos, ett namn och jag skall inte sitt vid datorn. Igen och igen, kan jag kanalisera skrivandet till någon ny form, och inte bloggande? 

Jag har kommit med på utbildning, till anhörigterapeut, roligt och läskigt.

Min mans far har försökt att vandra över bron till andra sidan, och ligger på sjukhus. Jag skulle gärna vilja att han stannade här, men med så straka smärtor, finns det en gräns.

Det är jobbigt när folk som en är glad i blir borta, men det som skrämmer mig mest, och som alla som verkligen är insatta i miljöfrågan vet, vi är kanske en utdöende art vi männsikor, vi sågar över grenen vi sitter på, vi gräver vår egen grav och skiter i eget bo. Jag skulle vilja ha en fortsättning även för människor, jag har fina barn och det hade varit roligt att se en fortsättning för dem och alla andra som nu blir vuxna, en sång för alla dom som inte ens vet hur risligt vi ligger till och kanke tillhör vi de sista generationeran på planet earth, moder jord, den blå planeten,

eller kalla den änglamarken eller himlajorden om du vil.

Skolan och jobb har börjat, men jag jag läser distans, och sitter då hemma på evig straff,

för inte att kunna hitta på något som drar mig ut och ur huset, full empati för äldre funktionshindrade och alla som blir fångar i egna tomma hus.

Sitter vi många i tommma hus och fasar över att väggarna likosm kryper närmare och närmare? och till slut sitter vi i våra hus på minst 100 kvadratmeter, med klaustrofobi, då väggarna känns lika nära som på ett häkte.

Och har då rena rama lyxen relaterat till hektet när det gäller plats och frihet, och ändå kommer känslan av att vara i ett häkte med avsaknad av frihet.

Jag lider sän många år tillbaka av mitt egethusklaustrofobi, och sedan jag kan gå och i grunden inte rationellt har något att klaga över, så blir det 0 spegelnevroner-emapati för just mig.

Det är ganska konstig för det fungerar att vara själv i huset till vardagen komer och jag VET att folk lämnar. Men det ringer sällan i telefonen nu för tiden, och då är det för att få något, sälja något eller för att kräva något.

Men jag mistänker igen att detta är vanligt och tabu, man får för fan inte sälja sina nederlag, och man skyltar inte med att hemmasittande är och blir en enasam tillvaro utan fika och diskussioner. Grannen kanskje sitter på samma sättet, och lider över sitt ensamma öde och grannen bortförbi där.....osv. osv.

Men jo tack jag har det utmärkt är standard när frågan kommer, ja bortsätt från mig då som har ett problem med att ljuga. Det är lika otrevligt att sitta ensam dag efter dag, som att ha besök, inte av folk men av fanden.

När äldre ska vårdas i sina hem, det kan ju även vara störe än 100 kvadratmeter, och flera ofrivilliga sitter ensamma och övergivna i sina hem, så är detta även en enkel förklaring tilll bostadsbristen.

Gemensamma boenden åt folket! löser delvis ensamhet och bostadsbrist.

Vem tjuvar från vem, tjuving har blivit en del av systemet, energitjuvar blir ett samhälle som är så krävande att det leder till utbrändhet, som inte längre är en diagnos, och som då inte längre finns. I dag finns inte utbrända människor, bara lathundar. Jag törs inte längre plugga på högskola eller universitet i Sverige, de klottrar ner mina besvarelser, det är rent estetisk vandalisering, av mina arbeten, och de tar mitt självförtroende, jag tycker inte om  energitjuvar på den nivån.

Jag känner, inte väl, men har varit till Egypten med Iris Johansson, en uru guru kvinna, som har givit ut böcker och som vissa känner till.

Hon kallar det majoritetsmissförstånd när massan lever på fel information eller för att säga det väldigt enkelt, när foket tar fel, antigen för att de tar fel, eller för att de är vilseledd. vilseledning får man när staten börjar ge fel information, när prässen ger fel information, när flertalet ger fel infomation, och när information inte finns alls, och när orsak och verkan inte samsvarar.

i dag lever vi sådant, det finns så mycket ovetande och analfabetism. Det är som ett hus som bygggs utan grundmur, och kommer att rasa ihop längre fram.

Igen finns det liknelser i den gamla boken, bygger du et hus på sand, kommer straffen - floden eller störtregnet från den människosakapade klimatändringarna, och en dag säglar huset med floden medströms mot havet, där det sjunker.

Apropå tjuvar, vem stal folkhemmet, vem underminerade den kollektiva tryggheten, och vem tillåter vandaliserng och vanvård av mina inlämningar, ja det är ju det som är problemet, när de ansvariga inte längre finns, i dag är allting eget ansvar, så blir du sittande i huset byggd på sand och inväntar att störträgnet en dag tar det och dig, och ingen kommmer en gång att lyfta på huvudet när huset säglar medströms mot havet. Det har normaliserats, så ingen bryr sig, då de lärde sig att; du ska sova och du ska tåla väl, den orätt som råkar andra och dig själv.

Du är väl inte svag väl eller hur???

Dikt av A. Øverlands dikt från 1935, före andra världskriget.Jag har vandaliserat det lite, men här följer orginalversionen:

Att inte ha någon spegelbild, hur blir det då. Jag speglades inte som barn, utanifrån, allt jag hade varit min indre bild, och i måååååånga år var jag INGEN och ett fullständigt värdelöst INGEN. Men jag har alltid haft ett rikt innre liv, fast då handlade om intressen för värdfrågor, jamställdhet och jämlikhet. Men även strävade jag med min egen bild och samhällets indelade världsbild av att faktisk någon har stort värde och någon anses som värdelös, jag kunna ha blivit någon som hatade de svaga, då jag själv försvagades i så stor grad. Som tur hamnade jag inte där. Jag pendlade i flera år upp och ner, jag hade inget stabilt självbild. jag kunna ha endad upp som narcicisst eller motsatsen, som död.

Jag blev attackerat som barn, regelbunden och ofta oförutsegbart för mig, plötsligt högg de till. Jag utvecklade en koll på alla runt mig, än idag när jag är på tunnelbanan med 10 000 olika männsikor, går det i gång, min hjärna försöker ha koll på alla dessa samtidig, jag blir totalt slut. I en grupp på 10 personer agerar jag precis så där med, observatörrollen fungerar dåligt i gruppen, jag blir SÅ ledsen av att inte bli inkluderat, medan de andra i gruppen säkert tycker det är lite udda att jag inte kan integrera mig, men sitter möjligen bara och glor?

När min man och jag är ute med hundarna och de går lösa, tycker jag att han frågar hela tiden var de är, något som jag tycker är konstig, då jag alltid vet var de är.

Jag tror jag har koll, men jag har det inte, då jag inte ser mig själv, och sedan jag har ett stort problem av att rätt ofta blir jag attackerad av folk; de tar till verkliga fula metoder och jag blir sänkt.

Ok, vad är det de går i gång på och varför. Jag är inte alls perfekt, men jag har en egenskap av godhet, jag är snäll, det är inte fejk, det är en grundegenskap. Jag har ett uppriktigt engagemang för människor jag möter, jag ser dem och försöker visa alla människor samma respekt, jag sträcker handen långt ut mot dem, försöker dra folk upp från brunnar, jag böjer mig för att nå ner till folk, och jag har en stark emapti. Jag kan komma väldig nära männskor för dem som vill. Jag har förmågan och viljan att möta människor där de är.

Men detta är möten mallan mig och någon annan, i grupp fungarar inte något av det jag kan, gruppen har andra spelreglar, och jag förstår mig inte på dem. Jag brukar bli misanpassat och börja stinka svätt, säkert en garantert succé i att inte få vara med.

Jag har försökt studera de sista åren, i jättegrupper, det går inte, jag blir anfallen alldeles oförberedd. och hjärnan klarar inte ha koll på alla dessa folken som jag då ska förhålla mig till samtidigt. Dessutom är kraven fagligt höga, det blir för många svåra moment.

Vad är det med mig som gör att jag blir attackerat, av vem och varför: Det finns ju i norrön mytologi, sagan om hur Balder blir skjuten och dödat. Han är egentligen odödlig, men har ett svagt punkt, som måste råkas av en pil av en sorts träd. Loke är den ända som hittar trädet pilen och punkten. Det finns även en bok, skriven av en ryssk förattare om en god man, vars liv blir förstörd, då de runt honom gör allt för att förstöra honom.

Nu är de inte så att jag är bättre en någon annan, jag har många andra lite flatterande sidor, jag kan i dag både sura och bli arg på småsaker, jag her fördommar, och jag har blivit rätt intovert. Samtidig enligt min man kan jag ta otrolgit stor plats med ord och när jag kommuniserar i affekt, så låter det inte alls bra, min dotter har spelat in det och alltså speglat mindre flatterande sidor. Och det har jag nu bar gott av.

Jag tror jag blir attackerat av en viss männiksotyp, de som vill ha beundran, för någonting udda jag inte beundrar, de ser ner på min snällhet och tolkar den som svaghet. Gång på gång har jag mött dessa, och den fulhet jag möter borde jag ignorera, i stället ligger jag platt i gruset ett halvt år efter. De dödar, de känner och värar mina svaga punktar och vet vad de gör. Medan jag har noll koll på varför de gör detta, och att jag alls kan upplevas som något hot mot någon. Detta mönstret måste jag någon gång fatta, nu fattar jag inget, jag ser mig inte som något hot, och jag har en generell och naiv tro på att alla är goda i botten. Det är min naiva barnatro, och än i dag kan jag inte fatta att de kan göra så mot andra.

Jag saknar speglar, jag vet inte vad jag signaliserar och jag av alla, som sedan barndommen har blivit slagit till jorden gång på gång, borde som vuxen förstå vad som försiggår. Jag gör inte det, jag går tydligen runt med ett kroppspråk, som bara andra har koll på. 

Jag ser mig aldrig ordentlig i spegeln om morgonen, jag går ofta runt hela dagen med tandkräm på kläderna och även i ansiktet, jag tar aldrig selfies eller lägger ut profilbilder på mina sidor i onödan. Jag lägger inte ut bilden på mig själv, jag ser mig inte, och när min dotter spelar in min röst, känner jag skam, rösten min låter ju inte bra alls. jag brukar inte smink kräm eller tid framför spegeln, jag kammar håret och borstar tänderna, jag går i platta skor och hälst utan handväska, man kan inte fly eller komma undan på högklackat eller med en överfylld handväska. 

Jag kan beskriva mig innanfrå, men har inte alls någon spegel, jag vet inte vem andra tycker jag är och vad som triggar andra. Jag tror nog själv att jag är osynlig, men de som attackerar tycker tydligen inte det? 

Så här är det att prata med en dator, den svara inte, och vägrar ge mig det jag frågar efter, feedback; jag behöver det och gärna med omtanke, det fungerar bäst:

Jag avlsuta sektion tjuven, som har ett tema, vad är en tjuv, mellanmeänsklig.

Går det att stjäla liv människor, försera gränser andras sina egna, går det att kliva ur sitt öde, går det att hitta balans, går det att ta och ge, eller handlar livet mera om att acceptera att man inte kan styra allting; är ödet även de spelrelgar som visst kan justeras i viss mån, men ändå den spelplattan du fick och aldrig riktig kan byta, handlar livet om att gillla läget ändå, fast du inte fick primadonnarollen eller solskänet, kan statisten och skuggan duga, och måste man nu kunna allting, vem är egentligen alla dessa enegitjuvar, är vi inte alla det?

Arvesynden är möjligen livslång, det är gåvan du fick som barn och som du får bära genom livet, med huvudet högt eller böjd, måste man vara en vinnare, kan förlorare vara en ok roll, och varför inte, då vårt öde är att förlora allting i slutändan: