för fankern jag får inte sova, och den som dyker upp är min egen mor.
Nu lever hon i en ny familj hon förstör, med men bror som garant.
Innan var det min far, som let henne ligga i årevis sjuk på loftet.
Detta är en sjukdom som i dag är botbra, säkert tidigare med. Den håller alla i skräck, det är kronisk instabilitet, baserat på mors innre otrygghet, där folk blir rädda och hon tolkar det hejvillt som om de är
för starka och vill henne inte väl, hon går i gång på dem och när hon känner sig avvisat ligger hon och vrålar högt så alla blir paralyserade av skräck.
jag växte upp i detta regimet där
min far överlet denna kvinnan till mig, fullständig ute av insikt och som äter upp sina barn och allt hon kommer över i full skräck, men hon ser inte sina barn och andra då, Hon ser inte vad hon gör eller att de är
männsikor, det är hon och hon och hon, och hennes rädsla övegår allt. Hon tvingade mig att sitta vid hennes säng, hur många år satt jag där? och blev uppforat på hennes fruktansvärda ängestberättelser,
tvungen att lyssna och tvungen att stanna, jag har blivit väckt på natten av hennes gråtande krav på service just nu, medan jag i skräck blev ljus vaken, för att hon i just deta ögonblick behövde stilla sin rädsla,
på sitt barns bekostnad.
Ja min far let henne vara sjuk i alla år utan att skaffa kompetent hjälp, ingen skall behöva äta sina egna barn. Hon åt upp mig, med hud och hår, hon och min bror kapade alla band till
alla, de kapade mina band i mig själv och till alla nödlinor i världen, de tog nästan mitt liv, och nu ser jag detta i repris.
Denna gången ligger hon på min brors loft, och det vore ok hade han inte gift sig med vackraste
frun med de vackrste barnen, som min mor nu uppfattar som hot, och har gått igång på, hon kommer att förgöra sin nya familj, den goda frun och hennes vackra barn, med min bror som garant.
För första gång
är inte mor herre i eget hus, hon har inget där att göra, hon har ingen rätt att ligga och vråla i min svägerskas hus näre hennes barn, hon får ha sig ut, och förstår hon inte det själv så skall
jag berätta i klartext för henne, att så beter man sig inte i andras hem. Hon får inte kontrollera mera med vrål, om inte min bror skaffar adekvat hjälp, så komer jag uppmana mi svägerska och barn att flytta, och
sedan kan min mor och bror sitta där tillsammans och vråla. De förtjenar inte bättre. så kan de sammans sitta och förgöra varndra.
Eller så tar de et grundkurs i skick och bruk, så får man
inte göra, man låter ingen ligga så sjuk att den behöver förgöra och vråla och bara tänka på bara sig själv. Och min mor får se att självmant dra sig ur andras hem.
De förgjorde mig
och sen lämnade de mig år mitt eget öde, jag var förstörd, men jag gav mig dock inte på andra, man har ingen rätt att träänga sig på eller kliva in i andras innersta rom och plundra den människan.
Och man låter inte det ske hos andra häller, släkten let det ske hemma hos mig, jag tänker inte låta det ske med min brors nya familj utan att säga ifrån. Det är toppen på skamligt, det är så självisk
att jag nästan spyr här jag ligger. Ingen måste gå 35 år i terapi, nu betalar jag 40 000 i året på vad de har gjort, och jag vrålar inte, man tar sitt ansvar och betalar för sig.
Hör ni det mor
och bror, man tar sitt ansvar och betalar för skadorna, ut ur säng och kammare och roller och trams och fiktiva draman, stå upp för det som sker och om inte komer jag at göra det. man äter inte upp någon, och i alla fall
så äter man inte upp de som verkligen har ett värde och värdighet, som min brors nya fru och alla hans nya och gamla barn har.
jag är uppäten redan och om jag inte får möjlighet att påverka de här
i en bättre riktining, vill jag kapa banden till dem. Annars äter de vidare på mig med samt alla de andra, och jag gillar inte dessa förtärande av oskyldiga människor.
Man kan nog både äga och äta andra,
tyvärr.