Ingen får genom livet utan att råka repa något eller någon. Men även at ha låtat sig repa, blir ett eget problem, då från och ned repan, är den min.
Och sedan i mitt fall har det blivit den
centrala frågan i sitt liv, och många säger att det handlar om att förlåta sig själv.
Om man blir indragen i något som skadar en, och blivit medberoende så förstörs ju livet i olik grad. Och
nu är det ingen som bryr sig om andras repor, det blev och är mitt problem.
Och det är jag som måste försöka inte leva indragen i någonting som ingen kommer att dra mig ur. Det har tagit hela mitt liv, min karriär,
de flesta av mina första vänner, och jag har gått i tunnelar och öknar, men det finns både ljus och oaser i verkligheten. Det blir mitt ansvar att hitta dit. Men jag känner inte riktig att jag behöver riktig förlåta
mig för tunnel och öken vandringar.
Det är jag, det blev jag, jag är en produkt av repor tunnelar och öknar, och jag har säkert repat någon i mitt liv. Mitt liv blev inte alls som jag tänkte mig som barn, nu
har man ju ett enkelt syn på livet som barn, prinsar och Disneyföreställningar. I dag har jag ansvar för mig själv och hur jag möter andra och även hur jag möter nitt forna liv. Men det är nog inte så enkelt,
då man hela tiden kastas runt och man har alla reaktioner som inte rår riktig över, och man kan inte vara korrekt och perfekt i ansvar häller, då det är en lite flytande fråga, och det är nog livet, det finns inte
riktig fullständiga recept för hur vi ska leva och dö, vem som ansvarar för vem och vad varför när och hur, osv. osv.
Jag är ju jag och är nog inte bättre än de som inte gick i tunnelar och de som gick
i längre tunnelar. Jag har ju erfarenheter som är lite unika, det gör att jag agerar lite utom det som är normen. Jag ser gärna mig själv och andra från ett utomperspektiv, jag ställer mig lite utanför situationen
och jag försöker ofta ge en hjälpande hand när jag ser folk ha lite svårigheter, t.ex en äldre dam med gåstol som har lite svårt att komma ur bussen. Den otroliga tacksamheten skrämmer mig lite, då jag
förstår att det är ovanligt att hjälpa. Det borde vara normen att hjälpa, men jag har förstått att vi alla får hantera våra svårigheter själv. Änglar är sällsynta och öden värre
än döden är mera normen; Askungen som förblir i askan och Törnrosor som aldrig vakanar upp.
I detta perspektiv blir det ju inte så illa att göra en lite skillnad, eller hur?