Den som är utan skuld kan kasta den första sten, så var det.
Jag har läst gamla brev, från kusin och bror och far.
Jag förstår nu, att sorgen är väldig mycket äldre än förlustera,
och om det är så att ångesten förtär själen, så är det även så att sorg förtär realtioner. Och sorgen min har förtärat alla mina relationer för länge sen. Till dessa som stod
mig nära finns egentligen inte minnen kvar, bara ruiner färgade i svart.
Jag är den som äger sorgen och den är verligen Pavlov, jag kan inte kasta stenar på dessa människor, då jag inte har kunnat realtera till
dem i årevis. Strax jag ser och hör dem sätter en extrem sorgreaktion i gång och har gjort det länge innan de reella förluster av far och moster.
Sorgen har ätit upp alla mina gamla realtioner, och det hjälper
inget att skuldbelägga dessa människor, sedan det är skrivit i sorg och sedan sorgen bara målar i svart. Det finns ju inte relationer kvar, och ärlig så är det jag som inte klarar att relatera.
Från svart finns
bara svart, och den skapar ingen näring eller band eller broar eller nystart. Det finns inte mera att sörja, för allt är redan länge sedan förstörd av sorg.
Ansvarsfrihet måste jag ge kusin bror och far. Här
behöver jag ge mig själv ansvarsfrihet, för att inte förmå att ha band till dessa som sto så nära, JAG klarar inte realera mera, utan att förtäras i sorg. Det blir ovesentlig vad de har gjort eller inte, jag kan
inte sätte perspektiv på något som bara är svart.
Det är som det svarta hålet finns i min själ, den förtär allt som var, och alla som var.
Alla mina relationer är av nyare datum, och
dessa band är skapat på andra premiss.
De är skapade utan färgen svart, de är kanska inte så nära,
men det är nog bra sedan de då inte går att förtära.