Det kan ju verka som jag har värsta distansen till allting här jag sitter gömt bakom datorn och analyserar, hade det varit så väl.
Alla präglas det är det som kallas arvesynden, eller uppfostran eller
samvetet. Jag är ju hyfasat stabil, men bär nog på en kronisk osäkerhet, som gör vissa saker svårt. Om svarfristen är tre veckor på uppgiften i kursen jag tog, och det har 7 veckor, då ville nog folk flest ha
ringt och undrat. Jag undrar mycken på om jag har gjort fel, vad jag har gjort fel, osv. jag blir extremt nervös och så pass rädd att jag har missat något att jag inte riktig törs ringa. Jag blir osäker när inte mail
besvaras, och fast jag har skrivit ner tid och ställe i två almanakkar är jag alltid lika osäker på att jag kommer till rätt tid till på rätt ställe. Jag är beroende av fasta tider och regelbunden kontakt,
annars blir jag väldig nervös. Jag bär nog möjligen på en kronisk känsla av att gjort något fel, fast inte riktig kronisk, den kommer fram i bland, men ligger på något sätt latent.
Då jag var
yngre var det värre jag kunne ha känd skuldkänsla för en möjligen fjärilseffekt av vad jag hade gjort eller dominoeffekten, eller drivhuseffketen.
Jag har blivit vädlig ansvarsfull, då det då i tillegg
ligger på mig att röja upp i allt trassel. I dag kanjag tänka att jag inte förstår varför andra inte tar riktig ansvar. Men om man nu är potentiellt ansvarig för eventuella fel som finns, så blir en nog automatisk
väldig ansvarig, då fel framkallar även skuld.
I bland känns det som lever under evig deadline, och om jag inte är på alerten går det år helvetet, och vem vill ha ansvar för det.
I bland kan ju
ansvar och pliktrogenhet, vara något som nästan förföljer en. Vem har kontroll över fjärillseffekter och dominoeffekter och andra frukansvärda effekter?
I bland önskar jag att vi var flera överansvariga,
jag behöver vila lita, det tar på kraftarna att passa på att det, och då är inte det alltid det är något konkret, gåt åt helvetet.