till forntiden; till Houdindis tunna, tillbaka till moment 22 och tillbaka till Mission impsossible, i en never ending story, där det inte finns onda elller goda, bara gott gammaldags elände.
Jag gläder mig lika gränslöst
till att åka, som barndommen var. Min mor är sjuk, hon fick aldrig hjälp, hennes liv är som att vara fördömd till att åka fritt fall, på tivoli, hela sitt liv, och ta alla med sig i dragsuget. Hon har bara blivit
fördömt, och familjen har blivit fördömt, och alla har fått leva på ett evigt fördömd tivoli, med bara fakes, då det inte var något tivoli egentligen.
Mor har fortfarande inte fått hjälp,
nu har hon ett nytt fängelse hos en ny familj, som gradvis förgörs. Min far som var en snäll man egentligen, gjorde alla fel som kan gjöras som make och far, han lät aldrig skaffa hjälp åt min mor, han överlät
henne till loftet och mig.
Nu följer min bror samma koncept som min far, och hon har fått ett nytt loft och en ny familj som kommer att förstöras; ja det går att överleva det har ju jag gjort, men livet borde varit något
mera. Jag är inte anhörig till mor, någon har hindrat det, och har ingen tillgång till information; min bror har inte informerat eller pratat med mig om situationen sedan hon bytte loft, jag här vingeklippt och måste förjhålla
mig till mängder av mors ord, just som då jag var barn, men nu som mail, det är terror, då mailen bara är kaotiska känsloåsikter och de varierar ju precis som i fritt fall på tivoli; det är och blir terror,
och mailen måste tolkas. Min svägerska berättar lite, och från det vet jag att detta inte kan fortsätta, ju det kan men det får inte fortsätta.
Det hela är ett övergrepp mot min mor, som leder till övergrepp
mot hela familjen. Det är en klassisk sorglig berättelse mne den förtjänar ett lyckligt slut.
Vi har aldrig suttit ned och pratat samman, ingen i familjen känner varandras historia, bara brockar och fragment; jag försökte
dra i gång samtal de sista åren min far var i livet, men min bror sa tvärt nej. Och min mor föll ifrån samtalen, som den sista gången var bara mig och min far; ok man kan säga vad man vill om min far, men han ville inte
svika i alla fall.
Min mor lever efter infallsmetoden, och hon försvarar alltid min bror, i det låter hon sitt öde besäglas, då jag måste backa från galenskapen, jag vill inte vara med på tivolit längre,
de stoppar även mig i en berg och dalbana och jag blir sjuk om jag skall behandlas så. Jag är den som har hjälpt mor, men hon och bror stjälper allting som kunne ha lätt till försoning och lugn. På något sätt
måste båda tycka att det är bättre att hålla kalaset internt på tivoli, än att öppna upp, där finns säkert blödande sår och stor smärta, men även läkning.
För min bror
lönar det sig att ha henne på loftet, det gör han lite till en hjälte, han tar hand om mor. Och min mor som precis som min far lät min bror dominera, skriver då under på att så får det vara. Jag har stort sätt
bara används och är så naiv, att jag kommer rusande för att hjälpa varända gång. Jag packade omsorgsfullt min mors saker så att inget skulle komma bort, jag packade mina saker omsorgsfullt och skrev namnet på
mina kassar, jag packade mina brors saker omsorgsfullt och skrev namnet på hans kassar. I mina kassar ligger hela min barndom ritningar, alla böcker från skolan och det som betydde något för mig i barndommen.
Dessa
kassar som jag packade ner efter att min far var död, skulle alla till mitt mors nya hem, men sedan de inte räknar mig som någon eller mera som Ingen, så finns nu säkert inte mina kassar längre eller mina barndomsminner. När
jag har frågat efter dem neglijeras frågan som om mitt inte har betydelse, och jag räknar med att de inte tog med mina saker, de blev nog aska och el, från sopförbränningsstationen som lagar grön el, biobränsle kallar
man min barndoms historia.
Jag känner inte min bror, jag vet att även han har lidit, jag känner min mor lite för väl, och ser hur hon förstör alla sina möjligheter, även när hon ger min bror fullt förtroende.
Men i den här historien finns inga onda, visst slog min bror mig hela barndommen, men det är föräldrar som skall sätta ned foten, det gjorde de inte alls, de gjorde motsatsen, med att låta min bror ta över rodret.
I och med det, har de gjort min bror riktig illa, det är ingen höjdare att få ta över rodret, i omogen ålder, att få slå, det skapar variga ärr i min bror, och en evig lojalitet till mina förälder, som
änder i moment 22.
Min mor hade nog blivit frisk om familjen hade fått pratat, då hade hon förstått hur hennes sjukdom förgör, nu förstår hon inte och tror det är oss nära som är illvillliga,
ingen har berättat och satt gränser. Min mor är ressurrik och hade förtjänat ett bättre öde än att köra fritt fall med sig själv och med hela familjen indragen.
På ett sätt är det hela
även som en teater, det är Romeo och Julia, Tristan och Isolde, non stop, hela livet, vi är fangade i en pjäs, som ingen av oss vill se eller vara med i, vi är fångade i pjäsen om inte någon sätter foten ner,
och berättar att detta bara är en pjäs och just nu tog den slut.
Vi hade även behövt en aktiv osh snäll släkt, då det är bara vår familj som är med i och även ser på pjäsen. Alla
behöver varandra, jag har repeterat det många gånger, jag har fördömd flera, men då blir jag bara dömd efter samma dom, enligt den gamla boken, släkten har fördömd mor och familjen, men vi behöver då
varandra, mor är sjuk inte ond, och hela familjen blev sjuk, inte motsatt.
Men där igen: vad har vi gjort för släkten, även det måste ju vara ömsesidigt. Knppast något, min mor har skällt ut dem tror jag
och de blir sårade och har dragit sig bort. Det är och blir Moment 22 då vi alla bheöver varandra, men tycker kommunicera motsatt, antigen med attack eller med att dra sig fullständig bort. Båda metoder fungerar precis tvärtom.
Nu är ju släkten individ och det är ju inte säkert de behöver sin släkt eller kontakt, det finns ju vänskap eller band utöver släkten.
Jag ger upp, jag skall nu igen vara statist i Romeo och Julia, jag har
nu sätt pjasen 2 miljoner dagar. Jag måste säga upp mitt abbonemang i pjäsen och familjen, det finns ju pjäsar med en lycklig slut, och nu har jag inga flera goda råd, jag far illa av att veta att pjäsen pågår
utan mig.
Men nu är det så att det finns en hel värld av lidande fattigdom mord sadism, och jag vet ju detta med, men jag behöver väl inte deltaga i det, eller hur?