Gud, vad jag är vinglig, vad fader skriver jag här för, och för vem. Detta är min låtsaskompis, Mållgan på svenskan, Alfons låtsaskompis, alfons är ett fyllo på danskan apropå. Mina låtsaskompisar
som barn var Baffen og Grauen, tills min bror upptäckte dem, och vad i fader skriver jag för, det är inte djup litteratur, det är inte läsvardigt, det är det samma om igen och om igen, och jag kommer alltid till det punkt då
jag vill sluta, bara för att forsätta, bara för att massproducera ord, som om världen redan inte är dränkt av ord utan innehåll.
Dikter är motsatsen, det är fåordg men rymmer en hel värld av erfarenhet,
jag är ingen poet, jag massproducerar och dränker världen med ord. Jag sitter och ser på plattteven, även de dränker världen med innehållslösa ord. Suck för mig och platteven.
Nu kommer jag dock pausa,
då jag ska åka iväg, Jag planerar att plantera en potatis på min fars grav, min far potatisodlaren, jag ska besöka far, fast någon dialog blir det inte, jag får igen föra monolog. Amen!