och

Det är just nersnackat min familj jag har gjort här i halvoffentlighetens skydd, när räcker det?

Är det nog nu. Om de läste det ville de känd det kränkande och utan nåd. Vill jag det. Nej.

Ville jag det, ja. Jag ville inte vara en familjhemlighet och någon som avfärdades som skrot.

Jag kan fortsätta med det till jag blir 150, och det vill underhålla i ett par år till kanske. Nej jag har upprepat att detta måste ta ett slut. Jag kan inte hålla på sådär, det finns andra sätt att hantera nu, än då jag började skriva här. Det handlar om vanor och ovanor, det handlar om en gräns, där det kan bli en vana att hålla på såhär. Jag måste vara klar med slekten nu, de måste få gå åt det håll de vill, och jag åt mitt. Hur avlslutar jag behovet för att ta igen med dem, hur hanterar jag mina såra känslor och att gå vidare, skall jag radera bloggen eller skall jag välja att beskriva det positiva. Detta har även varit av projektform, hur hanterar en för mycket, så att det blir hanterbart. Men om jag går vidare nu i att skjuta på slekten, så är det jag som kommer att lida för det. Vi kommer inte att ha så mycket med varandra att göra, skulle det vara att det hela ändrade sig till något positivt, så kunne bloggande bli som ett äventyr. Jag skulle gärna gitt min mor upprättelse, jag kan förstå henne, min bror vill nog inte ha med att göra detta, och det är ju en gräns som nu borde kunna vara ömsesidigt. Och min kusin har nog inte handlat annat än efter hur vardagen hennes ser ut. Är detta därmed punkt slut. Ja det borde vara det. Nu är vi jämlika trots alllt. Vi sätter alla våra grenser, och det har jag måtte göra med. Det går inte att få det som är förstörd tillbaka. Det var redan förstörd innan bloggande. Sannroligen förblir det så, men vad vill jag med mitt liv, sitta här dagligen och blotta, eller lägga det bakom, jag har gång på gång gått i gång igen efter att ha lovat mig själv att sluta, behöver jag en verklig människa som säger att nu är det nog, en som vill mig väl. Och då förstår jag mina egna ord om att nog är nog, och att: Everything must come to an end! Och att sluta medan leken är god. Kan detta vara som med slutet på Antropocen, en ära där det gäller att reparera och inte strö salt i såren.

Ok det är på övertid att sluta, jag fick en möjlighet för att ta igen här. Men nu börjar det snart bli löjligt, då det inte bara är jag som har en navel. Jag tycker om att skriva och jag gillar projekt. Men jag har för god tid, och även det måste ta slut, tiden är för värdefull till att tillbringas ensam på dator, där allt är möjlig och omöjlig. Det finns andra fora och dessa finns inte här. Far väl?

Mor använde starkt värdeladdede ord, t.ex från förra inlägget, kastade med i källaren, de kastade dem ju inte. Eller om personer, han er bra, men.....och då gärna 100 saker som beskrev att personen inte alls dög. Hur mycket av detta använde eller använder jag själv, jag kunne lyssna på mor två timmar oavbruten. Och alla dessa negativa orden med en styrka som inte står i proportion till realiteten, hur mycket använde jag och hur mycket är kvar? Jag är ju gradvis blivit medveten, och jag var ju även medveten till en viss grad. Min dotter hra kallat mig dramaqueen, jag gillar att överdriva eller underdriva med vilja, för att markera ja i bland här en känsla. Jag var ju inte en halv meter kortare än klasssen, det handlar om 10-20-30 cm beroedne på ålder om en jämför med hon eller han.

Det har påverkat, det är omöjlig att få en bra relation till dessa människor som blev nersnackade, jag har säkert använd vissa av orden själv, men sedan har jag trots allt en positiv bild av mina mostrar, då kärlek är starkare än ord. Den vinner. I vilken grad har jag påverkat mina döttrar?

Jag är inte medveten om jag själv gör samma misstag som mor, men jag använder aldrig språket medvetet på det sättet.

Min mor nersnackade min far i den grad att det gick inte att anknyta varken för han eller mig, jag förmoder att hon nersnackade mig med, och att hon fortfarande gör. Den form för samtal gör mig rädd, och det har jag försökt undvika.

Att snacka ner någon som inte är där är farlig på två sätt:

De kan inte försvara sig, och det kan häller inte jag.

Nu får miljön klimatet rödlistade arter amnesty och alla orättvisor utsäkta mig ett tag. Med kurs-litteraturen försiggår en kronisk revidering av livet, det är en långdragen selfie.

Det går inte att särskilla litteratur och liv. Om du som 3-årig får ett pussel på 10 000 bitar, som egentligen är en karta, och som du skall orientera dig efter, så är det sabla krävjande, sedan börjar piússlandet för det är ju där du skall hitta mönster och urskilja färger och kunna orientera dig i livet, sedan kommer familjen och förbi och hela pusslet hamnar på golvet, ok då måste barnet börja om igen. i pusslet kommer familjens historia med i mönstret, lite som en väv, flätas det sammans med famljenes påverkan.

Som barn lärde jag att familjer som inte var bra var de som var fattiga och med fylla och där ingen tvätttade barnens kläder. Det var ett par sådanna i klassen och jag fick veta att det inte var bra att omgås, nu gick det bra för dem, i alla fall finns inga yttra spår. Min familj var så långt från en fyllofamilj som möjligt, trodde jag, jag hade nog inte sett alkohol innan ungdommen. Det var lurvigt och lortigt med alla som drack alkohol. Även min kusin vars far bryggade öl var suspekt, och att de straffade barnen med att sätta de i den mörka källaren. Ja, det var riktig illa tyckte jag som barn. Min egen uppväxt belv aldrig satt namn på, det eviga omöjliga kaos, men inte hade jag kläder som luktade häller, och inte fanns det en droppe alkohol. Jag var en halv meter koratare än de i klassen, och min mor har stoppat på mig de konstigaste kreationer, jag ser inte ut, ja enligt 70-tallet, min mor kan inte ha gillat det. Min mor fick stickade och handsydde tröjar och klänningar till mig, det var andra som gjorde dem efter hennes önskan, hon frågade aldrig mig, och även på 6 klass-fotot är jag fortfaradne en halv meter kortare än klassen, och det ser ut som jag skall på tivoli. Inget liknar de andras 70-tals upprorskläder. (Däremot fortsatte jag att växa när de andra hade slutat. Så jag tog igen dem vid 16-17 årsålder. Men det är en annan historia). Min far satt i barnavårdsnämnden, vad fankern gjorde han där, men det är klart, han var läkare.

Törnerosa är ett äventyr där den onda feens önskan slår igenom, det är nog ganska nära verkligheten, men livet är inte så att efter 100 år, så vaknar du oskyldsren och lika vacker. I verkligheten är du 100 år och nära begraven, om du fick med dig önskningar om att det skulle gå dåligt för dig. Och så var det, jag var alldeles fel för min familj; gromguten på evenstad, fick en syster som tog uppmärksamheten från arvprinsen. Och när även mor insjuknar så verkar det vara just med de samma problem, att jag tog plats från henne och arvprinsen. Och straffet för det är det som skrivandet här handlar om. Det är en dynamik som även i dag inte går att greppa. Och som min älsta dotter säger, att jag måste sluta att alltid tänka, så är det verkligen ett gott råd. Det är en dynamik där när jag studerar pusselbiternas mönster som jag mår riktig illa. Det är mitt pussel, min karta och i det finns allt för många spår av obekväma detaljer. Det är inget karta, det är ett dissonant och fult mönster, vars var min uppväxt, men även min person. Där har jag ett problem, de har satt avtryck i min personlighet, som föroreningar, CO2, klmatändringar, rödlistat mig och om jag har tur kommer Amnesty. Problemet är ju att jag inte är fri från alla fula fotavtryck, och sedan skall jag separera de fula avtrycken, från den egentliga personligheten. Men problemen började egentligen för fullt då jag ble uppmärksam på det. Lycklig ovetande, tja lite så. Men när tiden är inne för det, så skall ju törnerosa vakna upp ur sömnen och fortsätta sitt liv. Ja fast 100 år är gott, och ingen prins står där, inte amnesty häller, eller kirkens nödhjälp eller rädda barnen eller regnskogfonden, eller avaaz eller greenpeace, och inte naturskyddsföreningen eller sam-ett eller annat. Det kan var att fossil fri passar för jag är 100 år och det kräver 100 % kompetens, jag är mor och fankern så höga krav det är på kompetens, det står i detalj i kurslitteraturen hur du skall göra allting fel. Hur så? Ju för vissa ville bli så nervösa av alla kraven att det får motsatseffekt. Nu har jag turen att barnen är stora, det som är bra med det är att det även ges ett mönster och råd och väglening i litteraturen. För inte blev det alldeles fel, och barnen är vackra unga kvinnor, med riktning och farmförhållning. Men så klart så fick de med sig i sin väv eller karta spår av två föräldrars karta vars inte var komplett och som pekade åt två olika håll. Det blev inte riktig som en hade tänkt sig. Den idelle kartan finns inte det är två hemgjorda och medan den ena pekar åt nord så pekar den andra åt syd. Gud ske lov att det finns kartor som inte är hemgjorda.

Det beror på vems perspektiv, och vilket perspektiv en utgår ifrån. Jag upplevde det så illa ja, och kanske i bland värre en orden kan uttrycka.

Men var det så illa. Det beror på vilket skikt en lägger sig på rent objektivt. Jag kommer från ett hem med hög moralska värden, med kulturell och human inställning som attitiyd mot de som inte hade det så bra.

Vi bodde i hus, ja rätt många, vi var inte fattiga, min far hade flera tusen böcker, bra utbildning och jobb, men mor lagade mat stort sätt, huset kan jag inte komma ihåg lortig, vi hade bil och åkte ut i naturen, till fots och på skidor. Vi lävde enkelt utan lyx, vi klarade skolan både min bror och jag. Vi kom ut med hyfsade betyg, vi fick båda utbildningar. Han tog längre utbildning och fick ett bra jobb. Om man nu ser snällt på det så tog jag hand om hus och hem, jag fick familj och djur, och till ytan är det fortfarande inga fel. Så ser det ju ut, för de flesta. Det rådde fred i landet, jag hade bra åsikter och var hövlig. så långt låter det fortfarande bra.

Men bakom ridån, var min verklighet, inte alls i samklang med det till ytan stora huset, som låg längst uppe i åsen eller kullen. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till några mera positiva minnen, de kanske finns när jag får bort allt som plågar mig. Om jag kan lägga det bakom mig, så vill det bara vara en del av min historia, och inte ett livslångt uppehåll, i något som jag alls inte vill ha med mig nära längre. Jag önskar att lämna Hotel kalefornien, och gå på upptäcksresor fritt, freidigt och frimodigt framöver i framtiden.

Det går att överleva trots bakgrunden, en dag pallar hjärnan att dramat i mitt hem inte var reellt, det var inte: Krig och fred, eller något annat ryssk rysigt drama i verkligheten. Fast man varje dag i barndommen levde som om det var på riktig. Jag undviker ju de gamla rysska romaner för dess dramatik. Långsamt förstår hjärnan att det inte var så, och den börjra långsamt ta in att det inte just nu råder Krig där den är. Den registrerar och registerar men med åren kan den långsamt börja fokusera på annat än dramatik. Den kan, hjärnan alltså, börja ta in annat, som doftar, årstider, ja färgen på tapetet eller vad som helst. I bland kan hjärnan slappna av, den gillar hälst min veckotidning Hjemmet från Norge, där råder harmoni och lite doser vardagsfilosofi. Hjärnan gillar dessutom tidningen Dam, med kungligheter, och det får den stå för, trots att många tycker det är lite lågkulturellt, men det tycker inte den. Estetik är vikgtig, det skapar en harmoni och fångar uppmärksamheten. Den kan börja manövrera konstruktivt även när något triggar igång den. Men detta tar längre tid, då mycket har varit omedvetet. Fast jag är en analytisk natur, så är jag inte övermänniska. Jag är en högst vanlig människa, som blev påverkat av att leva i stress, och som får lära om mycken felinlärning. Jag står för det, jag är bara mig, och fast den gör sitt bästa så har jag inte alls någon övermännsklig förmåga, det har satt spår, och kanske i det bär jag på en kunskap som kan komma flera till nytta. Vi är alla olika, alla är inte maskrosbarn, några som jag måste ha ljus för att växa, jag tycker jag är en klätterväxt, som alltid söker mot ljuset.

Trots att det i bland var riktig mörkt.