Det beror på vems perspektiv, och vilket perspektiv en utgår ifrån. Jag upplevde det så illa ja, och kanske i bland värre en orden kan uttrycka.
Men var det så illa. Det beror på vilket skikt en lägger
sig på rent objektivt. Jag kommer från ett hem med hög moralska värden, med kulturell och human inställning som attitiyd mot de som inte hade det så bra.
Vi bodde i hus, ja rätt många, vi var inte fattiga,
min far hade flera tusen böcker, bra utbildning och jobb, men mor lagade mat stort sätt, huset kan jag inte komma ihåg lortig, vi hade bil och åkte ut i naturen, till fots och på skidor. Vi lävde enkelt utan lyx, vi klarade
skolan både min bror och jag. Vi kom ut med hyfsade betyg, vi fick båda utbildningar. Han tog längre utbildning och fick ett bra jobb. Om man nu ser snällt på det så tog jag hand om hus och hem, jag fick familj och djur, och
till ytan är det fortfarande inga fel. Så ser det ju ut, för de flesta. Det rådde fred i landet, jag hade bra åsikter och var hövlig. så långt låter det fortfarande bra.
Men bakom ridån, var min
verklighet, inte alls i samklang med det till ytan stora huset, som låg längst uppe i åsen eller kullen. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till några mera positiva minnen, de kanske finns när jag får bort allt som plågar
mig. Om jag kan lägga det bakom mig, så vill det bara vara en del av min historia, och inte ett livslångt uppehåll, i något som jag alls inte vill ha med mig nära längre. Jag önskar att lämna Hotel kalefornien,
och gå på upptäcksresor fritt, freidigt och frimodigt framöver i framtiden.