skansen

Efter denna sommaren är det inte troligen att jag ser min mor igen. Priset är blodpris, och min barnliga längtan efter MOR måste gå. Det är som den lilla död, jag har inga kvar från före Södertälje av familj, alla är döda eller borta.

Jag har känt länge att det måste vara slut nu, och nu skriver jag det, min längtan efter mor, har dragit mig igenom och igenom och igenom och sen är det bara Inget.

I det så måste jag även berätta om min bror, för sedan inte ångern finns, så finns även inte han, jag är utan familj, min moster som är snäll som finns kvar, är inte sig själv efter hjärtoperationen, även det är en förlust.

Min bror är tre år äldre än jag, han var första barnbarn på morssidan, och förste pojken då min morfar hade "oturen" att bara få tre döttrar. Min bror var ensam kung i tre år iannan jag föddes, han var arvtagare till morföräldrarenas gård.

Min mor har sagt att det gick att ställa klockan efter mig som baby. Med min bror så måtte alla klockor ställas efter han, han var svår, otilpassad, och elak, ganska enkelt, och nu ser jag det ut ifrån mitt perspektiv. En sommar hade han som hobby att dra vingar och fötter av flugor, då han var less på det så gick han tillbaka till att dra ut mina. Min mor har sagt i förbifarten att jag inte lärde gå före 1,5 års ålder, då min bror knuffade om kull mig, när jag försökte resa mig.

Då jag är 4 år, flyttar vi ifrån Stavanger till Levanger, nära mina morförädlrar. Samma år dör min morfar, min mor insjuknar, min mormor insjuknar enligt min mor, och far försvinner i sjukhus-korridorerna. Från att ha varit lite skyddat, blir jag nu helt i händerna på två galningar, min mor och bror. Jag kommer att ha min bror efter mig fram till jag lämnar hemmet i sena tonår, han verkar inte ha haft vänner intressen eller något annat före sig, än att ta ifrån mig allt som han kunde komma åt. Väl han fiskade fast han inte tål fisk och han blev plugghäst, då han var duktig i skolan, men det stora livsprojekt var att förstöra mitt, allt han kom åt, dominera och härsa, han drev dagligen mobbning, nidsångar, och ofta om pojker i min ålder, han måste ha drivit ganska brutal våld alltid, men jag börja komma i håg den vid 4, och rädslan när mor och far lämnade huset. Och då var jag även rädd mor med och far, det fanns ingen säkerhet längre. Mina föräldrar har sagt att jag verkade så stark att de var säker på att jag ville klara mig, medan de var rädd för att det inte skulle gå bra för min bror, han var ju otymplig, allergisk mot allting på en gård, han som skulle blivit arvprinsen, och jag är inpodat med berättelser om hur illa det var för han, ja det sista brevet från min far är fylld av oro för min bror. I detta fick allting försiggå, jag kommer i håg våldet som förnädring, huvudet, mitt huvud, skulle ner i golvet i mossan i sanden i gruset i isen, ja det som måtte befinna sig på lägste nivå. Han förstörde dominerade och terroriserade obegräsad i alla år vi bodde tillsammans, han förstörde även min låtsasvärld, han skrev i dagboken innan han låste den igen, han förstörde min sista vänskap tove, med att skjuta på deras vardagsrumsfönster med hagla, och de såg ju vem det var. Jag som hade varit omgiven av vänner, med mitt goda humör och med livglädje, en dag fanns inget kvar av detta.

Han gick rakt in i själens dna och manipulerade vad han kunne komma åt. Han förstörde min konfiramasjonsdag, han höll på med att konkurrera mot mig oavsett vad det var, för att vinna. Han höll på dagligen i alla år, i bland tillsammans med mor som gillade detta på något konstigt vis, hon höll ju även på på sitt sätt, det var som att bo på dr. mengeles klinik, och jag var juden.

Ja det blev ju lite svårt för mig att bli folk igen efter detta, men DE måste nog förtränga detta, eller göra det legitimt, för min bror framstår i dag som duktig, min mor är däremot fortfarande galen.

Kan jag verkligen skriva det här och trycka på spara, då kan ju alla läsa och de kommer ju att tycka det är mig det är något fel på, de kommer inte att se på mig som den jag är, ja kompetent trevlig hjälpsam stark, dock inte karriärmessig framgångsrik. Vill folk som läser detta tänka att det är mig det måste vara fel på eller så blev det fel påp mig, hun måste ju ha ärvt det hela? Ja på natten spelar det upp sig, och under en lång tid nu efter sperationen från man, och med förlusterna från 2013 och 14, med kusinen som försvann, med mors nya insjuknade, och med bror som verkar avstängd fortfarande och inte välvillig fortfarande, har det blivit mycket för en stark själ, lite för mycket kan en säga. Motvikten som har kommit känns ännu lite främmande.

Jag hade burit detta genom livet som en låst dörr till en ful kammare i mitt eget hus, det är inte bara bara att släppa loss fanden och co. Jag vet inte om jag rekommenderar andra att göra det samma, efter att fanden är släppt ut, är det liksom ingen återvända, jag måste förhålla mig till något jag egentligen inte vill ha äga vara en del av. Jag tänker inte ge ut någon bok om det här, det är som ett dåligt skämt. Det är som en ryssk tristessse som inge orkar läsa, det är som en roman av knausgård, det är som en blillig dåligt skriven historia, det är som en saga de rear ut för 19.90 för ingen orkar köpa boken, det är som att vara i skåpet, det hela är likosm bara lortigt och lusigt. Och jag vill hälst inte kännas vid detta. Jag skulle vilja ha släkt och närfamilj och umgås, då måste jag ju prostituera mig, det finns ju ingen som vill kännas vid något av detta, och säkert vore de inte särskilt less om jag bara blev borta, då ville de ha rent samvete, förr då finns inte historian mera alls.

Trevligt, och om jag nu trycker på spara finns det ingen återvända, då har jag även skickat fanden ut på nätet, och vad händer DÅ. Ja du det får vi se i natt.

Trots det jag var med om tycker jag nu det blev folk av mig, men det är som att ha en stalkare efter sig, detta släpper inte riktigt och NU vill jag det. Folken får gå, och jag måste få lämna detta och få vara den jag är. Med det enkla livet och med de ok folken, och när detta har släppt taget, tänker jag inte berätta om detta mera. Så möjligen gör jag något dumt när jag sparar det.

Men det vill framtiden visa:

Det var ju så att vi var en stor släkt, och det var en skola och det var kompisar. Det fanns plusfolk och detta övergår jag nu till.

Det är möjligt att min hjärna är smart, den har blockad för alla goda minnen efter folken som har förstörd, det gör det möjlig att ta bort dem. Min kusin och jag delade ju flera år i nära lek och gemenskap, jag har glömt bort all ting i princip, bortsett från pappersdockor och prinsessbilder, men jag har tappat hela henne, det är som jag lekte ensam, min mormor, som andra kom ihåg log, finns det inte spår av människa kvar hos mig, det är och blir hufsan i mumindalen, hufsan är det norska namnet, resten är det precis det samma med, allt negativt sitter kvar, det som måtte ha varit roligt med dem, är spårlöst försvunnen.

De som kom till att betyda något var min moster som dog 2013, hennes enkla humor och den enkla förmågan till kärlek slank igenom och nådde fram i ung vuxen ålder. Jag älskar min moster för detta. Även min andra moster har jag i vuxen ålder lärt att uppskatta, hon är inte en som sviker, hon är där. Nu står jag kanske i färd med att förlora henne med, hjärt-operationen har tagit hälsan. Tove min barndoms vänninna och granne har jag väldig positiva minnen om, hon var stadig enkel snäll och ja, intill förhållandet belv förstörd, hon blev dessutom trångkristen och gifte sig med en tråkig man, men hon är bevarat i minnet som en bra kompis, och en bra väninna. Sedan har vi Marit och familjen som kom och delade ett år med orten där vi bodde, de kom med nytt liv, med barfota-glädje och Beatles. Läraren min på högsttadiet, var uppmärksam på mig och fast det aldrig nådde riktig fram, försökte han stärka mitt låga värde. På gymnasiet var det en och det var Terje, alla kunne vara låga, men inte han. Jag har fortfarande en blyertsvässare som jag fick av han. Genomsnäll, men många liv högre uppe än mitt var. Sigrid från klassen fick jag lite kontakt med på slutet, vi har i dag kontakt. Jag såg på alla dessa som övermänniskor, jag hade sjunkit på botten när det kom till min egen börsnoterade kurs. Som ung vuxen var det inte många, min kusin kom in i livet ett par år, och därmed fick jag med Interrail och andra bra minnen från resor vi gjorde.

Min farbror och fru från farsgården försökte även vara snälla och nå fram, de gjorde inte det, men de var väldig illa omtalna i min farmilj, retrospektivt tackar jag den ändå där i himlen, för att de försökte.

Min förste kärlek var en man som passerade på en flygplats, jag stod fast i golvet då han passerade, hur kan en människa som passerar väcka sådan romans i en ung kvinna, jag kommer i håg hur jag följde han med blicken till han försvann in och ur mitt liv på tre minuter.

Från studietiden i Trondheim finns inte så mycket positivt kvar, men Dorthe kom in i livet mitt på en ritskola, jag kommer väl ihåg hennes första kommnetar, undrar om hon kommer i håg den. Hon var dansk, och jag tycker mycket om Danmark sen dess.

Från tiden i Bergen blir det långt mera komplext jag blev nog känd med väldig många folk, Gro följer med vidare, samt flera och det var här jag gifte mig och min första dotter föddes. Jag tyckte mycket om min svärmor, ja inte i början alls då var hon odrägligt dominerande, men sedan lärde jag hennes kärlek till barn och barnbarn att känna, hon var en riktig tigermamma, och då hon blev borta 2010 försvann även mina döttras största riddare. Sen dess har många folk passerat förbi, då vi flyttade 2000 till Sverige var stå-på modet så pass att det gick att integereras i det nya landet långsamt. Grunden i dag borde hålla egentligen, jag har lätt för att omgås folk, behöver bara få vänner, och jag har många intressen och borde kunna leva. Dock har jag dragits ned, särskilt av vården och alla dess brister, av förtiden, som verkar ha taget på mig, och kärleken jag hade till kusinen, och att omigen och omigen har mors sjukdom rullat som en ångvält i livet, det starka band till en familj, vars inte bidrar till någonting, men detta är den svåra biten. Och i med att jag fick två barn blir släkten i fokus, det har nog inte varit så bra, jag borde ha haft en motvikt till det som drar ner där hela vägen. För varken på min eller min mans sida finns egentligen någon som bygger upp längre, det är splid och trams och ingenting. Min nuvarnde svägerska är en bra person, ärlig välmenende och ordentlig, men hon bor i kaosets kärna, tillsammans med min urspungsfamilj där i norr. Och jag backar i från dem. Jag backar ifrån min mans kvarvarnde familj, det finns inte länkar längre, och utan slekt belv det BANG tomt, och nu får jag fylla på med dem som har kommit och kommande människor, hade jag nu bara inte varit så trött att jag likosm inte orkar folk längre, det finns en motsats där i behov och ork. Jag är SÅ trött, jag orkar inte folk och jag orkar inte utan. Värde är inte längre på botten men det är energin, alla möjligheter jag har i att vara en riktig social och rolig dam, har ersätts med en seg, seg trötthet, länkat fast i forntiden med inget är igen av den, det är som först nu jag tar in att min stora slekt och famljnätverk är sten dött och det finns inget kvar, och sen dör de på riktig eller så försvinner de, ja där kan man ju gå i bloggen och se hur de blir från allt till ingen ting och tomrommet som kommer och vakumet som drar mig tillbaka och in i sfären av 0. 0 enegi 0 slekt och 0 koll.

I det så måste publiken fatta att de har med en resursrik dam att göra, men att förlora hela slekten och alla illusioner på 5 magra år, kan då ta död på en sten, och precis: jag är ingen sten.

Hallå, livet kan börja den dagen då jag har orienterat mig från forntid via nutid till framtiden.

Dock om inte livet eller döden kommer i mellan, det är den okända faktor.

Min erfarenhet är att om jag berättar detta, är det min kompetens som börjar ifrågasättas, inte min t.ex min brors. Det leder nog till att många folk som är kompetenta inte kommer att berätta om hur verkligheten ser ut.

Jag tror att sedan våld och undertryckning är vanligt, och väldig vanligt, och chefen kan vara en som undertrycker, har vi lärd oss att respektera mera de som undertrycker pga att de utstrålar säkerhet och just kompetens.

Kompetens mätas i kronor du tjänar, i publikationer, i hur högt eller lågt du är i hierarkin, hur många gillar du får på facebook, hur bilen din ser ut, hur fasaden är osv osv.

Om jag hävdar att jag är kompetent så måste jag nu argumentera enligt retorikens standard för argumentation. Just nu väljar jag snålvägen.

Väl jag har inte haft något behov av att hävda mig på någons räkning, jag gillar inte att skada andra och jag har ingen glädja av att skada mig själv. Jag är utbildat, och i stor mån på egen hand, såsom de gamla arbeteraförfattare.

Jag har en tendens att söka mig till det "yttersta ansvar" och det är självklart miljöfrågan, och med den kunsakp jag har om hur det verkligen står till, så är det skamligt att inte jobba med miljöfrågor, det är skamligt att leva som inget problem fanns, när vi är så nära gränsen för naturens kollpas, dvs av alt vi tar för givet, blommor blir utan bin, och haven blir tömda och ersätt med plast. Och ändå forsätter folk att shoppa, de kollar ibland efter miljömärkt, men bara när det billigt, de forsätter att köra bil, att flyga till värmen, de forstsätter att STORhandla och är därmed inte säskilt kompetenta, detta är rena rama slöhet, en kollektiv sådan, och DET är skamligt DET!

Men även det brukar inte att höja min kompetens, att ge gillar på Facebook, men baseras på en ansvarkänsla som jag bär och jag räknar det för kompetens.

Jag jobbar ideellt, det vill säga i vanligt vokabulär, hon har inget jobb. Ok så har jag inte det då.

Jag har även intresset för relationer och psykologi och läser då något som kallas en anhörigutbildnig, och där går det säkert att kombinera anhörigskap med naturfårgor. Alla är vi lika beroende av en frisk natur.

Jag pallar inte en 8-17 jobb, jag har inte den förmågan, är jag då inkompetent? Jag kommer inte att doktorera, jag har inte något driv mot det. Jag kommer inte att bli överläkare eller VD. Behöver jag det?

Jag åker kommunalt, med hela pendeln som en enda cirkus, och med tiggare som vandrar vilolöst varje dag och varje resa, det är inte lyxresa precis, men det är nära verkligheten, om man lever nära verkligheten är man mindre kompetent då, än om man tar bilen och undviker alla dessa möten?

Jag har stor kompetens i att möta folk, på tvåmanshand, har jag gemon hela livet, mött folk onlined, utan någon fördom, jag har liftat mycket själv men aldrig varit rädd. Jag skiljer inte på folk och folk i möten, just som min mor går det att snacka med vem som helst om vad som helst, men med alltid att visa respekt för den du talar med, och även mötas så.

Jag har inte behov för att framhäva att jag är kvinna, det är jag ändå. jag intresserar mig 0 för smink mode högklackat och väskor, är jag inkompetent då, ja säkert i många jobb. Men jag försöker inte se lurvig ut, det har jag häller ingen glädje av.

Jag är nog vädlig konkret, jag ser inga spøken, eller har någon behov för andligt, om det inte med andligt menas en frizon, andrum, jag gillar estetik och vantrivs utan. Jag gillar ur- och jag gillar röd- jag gillar skoj och trams och lek och skämt.

Jag känner den mörka sidan, är det inkompetent? Jag har varit nära den, och den har blivit en del av mig, inte som depression, mera via mina erfarenheter i livet, är det inkompetent att vidstå sig kunnskap om denna sidan av livet? Jag har även varit trött gräsligt trött, och det räknas i dag för sjukt, men är en frisk reaktion på för mycket. Är det imkompent att hävda det?

Allt i allt är jag duktig på att organsiera adminstrera och om det finns jobb som består i att höra en kanppnål falla, eller hitta nålen i höstacken, passar jobbet.

Jag har min fars låååångsamhet, grundlighet och skicklighet, jag är ordningsam, snäll, påpasslig, ärlig ordentlig; det har varit en tid då inte dessa fårmågor uppskattas, är jag inkompetent då?

Vad är egentligen kompetens och kan man platsera i fack varandra utifrån kriterier som sådär?

Om jag hade varit inkompetent, så hade ju det inte varit någon grund att uträkna mig häller; det att ställa sig till dommare och uträkna andra, är en syssel jag inte kommer att ägna mig åt. Det finns andra kriterier när det kommer till att dömma andra, och om igen, det kan man nu bara göra om en går i deras skor. Då är man möjligen kompetent, efter att ha vandrat runt i 7, 5 miljarder skor, för de som nu har råd med sådan lyx, som skor är.

Ja varför jobbar inte jag då med all min påstådda kompetens. Jag är ju anhörig, till en av de svåraste sjukdommar som finns, jag har varit den näraste anhörig i decennier, nu är jag i färd med att ge upp anhörigskapet. Vi trodde all att min mor var på väg upp, men det skulle tre mycket otursamma händleser, så föll hon, och nu tror jag det är för all tid. Hon föll högt. Går det att vara glad i någon och sätte en definitiv gräns. Definitivt låter hemskt, men så kan det bli, från att ha varit så indragen, går det att hålla sig urdragen för all tid? Jag måste, och sorgen blir som med min kusin, det blir en karantentid på obestämmd straff-tid. Och ovillkorslöst. Men det jag har lärt av att sätta definitiva gränser är att då kan såren läka någon gång kanske. Det måste finnas en gräns mellan det som blöder och det som skaver. Det är som den lilla död, med kuisnen var det som halva hjärtat for, jag har ingen idé om vad som far den här gången.

Klarar jag att hålla löftet mitt, det är klart att om mor hamnar i sjuksäng och det är månader kvar så kommer jag. Men inte för denna sjukdom, den gör alla nära sjuka och även henne. Ok de senaste åren har varit dominofall med människor. Min svärmor moster far kusin två farbröder mor bror man, vad är kvar. Tja, jag är kvar. Är jag? Ja, och mina barn. Är de? Ja, och min ena moster? Ja hon finns, och en handfull vänninnor? Ja de finns. Finns de på riktig? Ja det får en tro på. Att fölora sin mor, är inte roligt, att förlora henne 10 000 gånger är frukansvärd. Jag måste få sörja från och med nu. Och ta hela sorgen nu. Inte sen. Den sjukdom som mor har, snakkas det inte om, det är den stora skammen, det att dra sina barn ner i avgrunden och sedan upp och ner och ner och upp och upp och ner, hela tiden, varje vecka och varje månda och hela året och åren som blir till decennier och millennier. Non stop! Stop? Nu kan jag, kan jag? abdikera, min bror och jag har ingen kommunikation, kan det vara bra kanske? Fast jag blir arvlös och utan familj? Kan det vara bra? Ingen kommunikation alls? Ingen ting? Ingen? Ting? Men då blir det ju tomt. Tomt? Men då blir det ju plats till annat. Gör det? Men kan man bara göra så, man måste ju gå nerbruten och sörja sörjan. Måset man? Kan det hanteras annorlunda? JA vad vet jag om det. Jag har ju bara körd med. Upp och ner och ner och upp och ner och uppp och upp och ner, det har likosm inte funnits annat, jodå kusiner som häller inte fanns. Ärlig talad, men då fråntar jag mig ansvar, för jag måste ju inte köra med eller ha med folk som inte finns att göra. När jag ser ut av lägneheten så ser jag ju en grund, det finns ju fast mark. Långt där nere. Gör det inte?

Jag har tagit ett beslut, som inte vilar på fast grund ännu, men det måste förankras. Jag kan inte använda flera år till på en färd upp och ner och ner och upp, där jag spyr av illemående. Jag måste lova mig själv att det är slut nu.

Här och med klubbar jag igonom belsutet och har en majoritet med mig. Inte sant majoriteten?

Och vid boklsut och verksamhetbeskrivningen får jag ansvarfrihet.

Ni ger mig det, ger ni inte?

Gemensamt för dessa folken som jag bokar av, är att de är trevliga välutbildade, mycket trevligare än jag, ja alla gillar min kusin stod det i tidningen och så är det.

Den andra gemensamma nämnaren är att de inte bryr sig om hu jag mår, men de bryr sig riktig mycket om sig själv och sitt.

Jag lät mig retas upp av min man idag, det skall man ju inte, då blir de nöjd. Jag hade insomnia i 10 år, men det är helt ok så länge jag inte plågade han med att nämna det. Det ville ju störa lite av dagen hans.

Gemensamt är att vara nöjd, men det betyder inget vad jag är, bare jag inte står i vägen. Min mor har inte emapti för mig, och på något sätt blir alla nöjda ett tag när hon är det. Så är det med henne. Min bror är helt blockad men nöjd, ja han har ju gift om sig och har grund till att vara nöjd, och det är han. Men samtidig glömmer han bort födelsedagen till dottern min. Det är ju inte hans dotter häller.

Min far är den mest imponerande, för han var snäll, den ända här man kan kalla genuint snäll, men var han nu det: Han är den som har bekräftat att jag börja dra mig tillbaka vid 5 års ålder, och han uttalade hos gemensam rådgivare, att han trodde jag utvecklade autism i en ålder av 10, detta låter lite breivik, han fascinerades ju av att folk belv paralyserade när han sköt. Gör inte en far något när en dotter börja utveckla sådanna symprom, nej det verkar som det var en klinisk obeservation.

Min man vill att han är i centrum, hans familj och hans intrressen och hans tyckande och hans kokbok, han har visat det lägsta nivå av kärlek. Och den kallas egenkärlek. Han har lattergligjord alla mina länkar till döttrerna, som at jag är glad i dem, mina födelsesdagssånger till döttrarna, han sprider inga lovord om mig, för dem skall han ha. Han vill vara mor och far, och sedan är hela släkten hans den som de skall ha. Och ja släkten hans liknar ju på han, så det är klart. Och sedan så kan man ju vara besviken på min med.

Men jag kunde då aldrig ha hittat på att göra något nära såsom han ha gjort. Jag är besviken men även på att jag har vald så fel, fast det kändes rätt då och fina döttrar blev det. Men länkarna gnager han över som han vore en bäver.

Det är jag som hävdar allt detta i en anonym blogg, de kommer fortsätta hösta ära och beröm alla dessa, och jag kommer inte att utlämna dem till någon större publik. Kärlek handlar i stor grad om att bry sig om hur andra mår, jag kan inte ta mig rätten att förstöra livet till dem jag är glad i. Och om jag får sitta i skamvrån, så sitter jag trots allt, det är lite mera slitsamt att stå. Och om det är dem jag skäms över som höstar ära, medan de har lik i skamvrån, så ser inte folk det. De ser mig sitta i skamvrån, jag skäms över dem som glänser medan de tar andras glans, men det ser inte de andra.

De ser en i en skamvrå, och de ser flera högst glänsande personligheter.

Det har inte funnits någon reell grän smellan mor och mig, dörstocken är fölängesedan nertrampat. Om seperationen frå kusinen var den lilla död, så blir denna seperationen digerdöden. Det kan vara att jag har behövt mor mera än motsats, hon tar den hon kan för stunden och jag har alltid varit där för henne. Detta är ju tokig. Kan kärlek skapas via invasion, via fula bindningar, via tvång, via förbruk. Jag har ju sätt så nära så nära och suttit så nära så nära henne, en halv meter bort sedan barnsben. Jag har ju inge koll på vad typ bindingar det skapar, jag känner mitt eget beslut av att kapa bandet som Digerdöden. Band kan ju vara att en blir bunden fast, och kapas bandet så ...ja vad händer då, man utvecklar böldpesten kankse. Är det så man skapar trogna, man binder dem, man tjorar dem fast, man använder dem och sedan slänger man dem ett tag innan man igen binder dem. Och kärlek vad är nu egentligen kärlek, kan det vara en illusion, som när den upphör leder till just Digerdöden. Alla som har sätt Ibsens vildanden, vet att illusioner är det svåraste att förlora; det är det jag har använd för att överleva. Frågan är om jag klarar fölora flera illusioner, ilusioner är ju inte realitet och då är jag inte alls så konkret ändå. Akta: Böldpesten smittar.

Det blir 100 års karantentid, och då är jag världens äldsta.

Jag har blivit snäv, nu har jag med bara dem att göra som har empati. De går alla oavsett vem det är. Det har varit en utveckling genom hela bloggen. jag sollar folk efter empati, emaptitröskeln, och det gäller i nära realtioner. Alla de andra går. Tröskeln hävas och snart blir det lika svårt som för de rika att komma in i himlen. Att komma i min innersta krets.

Det betyder ju en skillnad, så skynda dig bli emaptisk för dörren stängs!