fri eller fången

Jag måste le, någon har gillat något jag inte har lagt ut på Twitter, omedvetet. Jag är helt blåst när det kommer till Twitter och LinkedIn, jag kan inte logga ut och in. Jag fattar ännu inte meningen med någon av dem, många tror att de har med ett geni att göra, då tog de fel. De har med mig att göra ju. Och geni, är nog att ta starkt i, ok i bland gör jag något bra, men mycket är rent klant. Och klantgenet gör att jag inte får Nobelpriset, attans för att ha genfel.. 🙂Jag fick hela paketet. Mandela, King och alla stora kvinnor och män hade, tur för dem, inte ett eller flera klantgen. Jag måste le igen, för friheten över att släppa Nobelpriset eller någon annan pris, och för det befriande klantgen, som gör mig sådär fri från genial som det går. Jag skäms rätt ofta när jag har klantat till det, och sedan får jag ta mig i kragen och gå vidare. På något sätt är det bra med klantgen, om jag hade fått något pris hade jag ramlat över någonting som hade ramlat över någon som hade gjort att hele salen ramlade ihop och måtte utrymmas. Säg det var fredspriset som ledde till krig, då det blev följden av att salen måtte utrymmas och Trump tryckade på en fel knapp. Trump är den perfekta klant han med. Vi delar inget, bortsett från klantgenet. Detta är inte bara fula scenarier, jag har ju upplevt följerna av att vara klantig. Jag får vara tacksam för mina defekter, det gör att jag inte satsar för högt. För det går ju inte att utlösa världskrig pga ett nobelpris. Nu drog jag en långsökt slutsats från att vara klantig till krig, men med ren insikt bör inte jag få Nobelpriset i fred och Trump bör inte bli president:

Kombinationen kan leda till den sista världskrig.

I förigår var jag hos Bertelsmanen, ja han är psykiatriker och omdömt av mig till Bertelsmanen, det hela handlar ju i grunden om skuld. För att få livet i balans så är livet som en våg, som i stjärntecknet, där de två sidorna skall balansera. Jag sitter då på den ena sidan och på den andra sitter världen, då särskilt det som väger tyngst, sitter i den andra.

Om nu Bertelmanen rubbar balanspunkten min, det måste balansera om man skall palla vardagen, så börjar ju hela komma i oblans, och just ja det började komma i oblans.

Bertelmanen är rätt hård mot mins föräldrar och min familj, han visar ingen nåd mot dem och när illusioneran faller, faller jag. Han sa att det var som om jag kom från mörkeste Afrika då jag lämnade föräldrarhemmet. Nu gillar jag verkligen Afrika, men så klart inte fattigdom analfabetism vattenbrist nöd och död.

Tiden är rätt hård, nutiden malar sönder förtid, och ögonblicket vi skall njuta handlar om utdöande elefanter noshörningar lejon och tigrar, klimatet är som på Teneriffa nu när snöns snart skall komma, och inget blir kvar.

Nu har jag tillgång till all gamla brev teckningar o.l från forntiden min och den utstråler i början en självklar arrrogans, en ung och fri en! och senare så utstrårar den SKULD. Ett tungt åk att bära vidare, och för å få det hela i blans så har jag tagit mycket av min föräldrar bror och mans skuld, det ser fult ut med Bertils glasögon, men det är även faktan jag hör, och balanspunkten borde flyttas automatisk, det gör den inte, jag rubbas automatisk, då illusioner alltid ärsätts av skuld.

Jag är dessutom väldig egen, jag valde bort gruppen i skolan då de mobbade en medelev, eller så valde gruppen bort mig. Det är nu shit det samma. Trots allt jag varit med om är jag lika hövlig, det är så mycken min natur, att det går inte att rubba, och det var alldeles fel i min ursprungs- och nuvarande familj, det är fölöjligat, det är hoppat och tramapt på, det är spottat och skammat, MEN jag är fortfarande lika hövllig, det handlar om en innbygd emapti, som gör att jag ser den enskilda. Nu måset jag även ta bort Facebooken, där skriver de en massa, men det är som klockan den går och går och kommer aldrig ur dörren. Jag kan ju inte skriva detta på Faceboken, då blir jag på ny skammat hoppat på trampat på, och jag är ju redan ganska platt. Ok! faceboken, google, trump, mina föräldrar, nutiden, brödrena kock, Bildt, Anders Borg, annie lööf, DN SVT, NRK, och dumbrum och co vinner. Gratulerer med den kortsiktiga vinsten!

Om jag och miljön sitter på den ena sidan vågen, så sitter de på den andra. De vann, de väger långt tyngre än mig och en ribbad miljö. SALUT!

Just i dag ringde en superbank, ja just i dag! De samlar folks blancolån och prässar ned räntan.  DÅ har du kommit fel, sa jag, vi tar aldrig balncolån häller, jag sätter mig då inte frivillig i skuld. Efter samtalet börjar det rotera, här går jag och betalar och betalar för en fiktiv skuld jag fick som barn, det är inte någon enda för vad jag betalar, och sedan tar folk frivilligt upp och skuldsätter sig och familjen. Vore det inte mera anständig att tigga? Blancolån? Han sa att stora delar av Svenskar tar blancolån, jag försökte ta ett snabbkurs med han om cirkulär ekonomi, det kunde han ju lära svenskarna, och inte om flera flera bloncolån. Han tyckte jag var rolig, fast det var ju rent konkret, ett bra råd.

Skall jag nu betala restan av livet på en fiktiv skuld, medan resten fästar på det fiktiva lånet.

I dag fick jag ett snabbkurs om skuld och skuld, och härefter måste jag se på mig med andra ögon, jag kan då inte gå runt och betala andras festar.

Ja bibeln gillar jag, som inte tror på någon Han, men jag får väl resa mig upp som Lasarus och ta filten och gå. VAd har jag på sottesäng att göra, som för länge sedan har betalat MIN skuld.

Labil och jag gillar inte det, det är liksom mor. Jag är labil, då vågen gungar efter vem som sitter var för dagen. I dag har jag nog folk på min sida till att uppväga den negativa. Men jag tror att jag måste ha koll på vågen innan jag släpper dem in på min sida, jag måste bli stabil innan jag frågar folk om att sitta bredvid mig i vågen, jag vill ju inte att de skall gunga, de som jag tycker om, och sedan sitter jag själv med alla världens problem som motvikt.

Strategisk? Säkert jättedålig. Men jag vill vara stabil innan jag bjuder in, jag kan ju inte dra folk in i en våg som inte vill vara stabil. Där jag inte riktig har koll på hur mycket det är som tillhör min sida, och hur mycket på den andra. Det blir omöjligt till slut att hitta allting själv. Kan själv, vet själv, göra själv?

Det svänger här uppe i vågen, jag är tvilling som stjärntecken, vore det en kopia av mig i den andra vågen, vore det balans. Eller vore det inte?

Hela poängen med att ta sin skuld eller bättre ansvar, är att du frigör den andra. Har en gjort andra illa så blir dessa bärare om en inte tar på sig sitt ansvar. Det gäller särskild i forhold till barn. Har du slagit det svält det piskat det, så vill barnet eller offret aldrig bli fri när den som bär ansvaret inte tar det. Det är hemskt med makt och avmakt, förnädra och förnädrat, för den med makt vinner och kan göra kröplingar av folk runt sig, med bifall. Och applåd. Och en familj eller en skolklass har möjlighet att förstöra någons liv, och sedan tycka det är ok, och att kröplingen får skylla sig själv. Det mänskliga är ofta inhumant. Det är ofta orättvisan som vinner.

Konklusionen är att vara en medveten varelse, om en gör andra orätt så ta på sig sitt ansvar, och ta det bort från den som blev utsatt.

Miljöfrågan handlar i grunden om det samma, om du är med i ett system som tar slut på jordens förmågor till att återhämta sig, är du högst medskyldig, till du börjar ta ansvar.

I grunden utan skuld? Det är så självklart att rätten till att utrota andra är en blodig dödsynd, kollektivt blir vi straffade med en temaperatur ökning på +7 grader som tar slut på oss alla, och igen det finns då folk som verkligen ser sitt ansvar, men den kollektiv straff blir majoritetens val eller dödssynd.

Alla som inte vill vara med på att förstöra jorden borde gå med ett svart band. Vad som är: I grunden utan skuld, är svårt att veta i denna frågan, men en bör inte göda dem som har den fula makten, i bankar finns invsteringar i den fossila indusrtrin och liknande verksamheter, de är pådrivare i den fula ekonomiska tillväxten som handlar om att bara att producera och sälja vad och vem som hälst för vad som helst till vem som helst för inget som helst. Hur kunde vi låta oss luras in i ett förbrukarsystem, som baseras på tanken om att SÄLJA till vilken som hälst pris. Hur kan vi forstätta vara en del av detta system som tar död på djuren naturen och sedan oss, men hur kan man leva för att inte delta i mobbningen av moder jord. Bara ett banklån är tillräcklig till att vi inte är: I grunden utan skuld, och shoppa är en dödsynd, att äta mat från kemikalie- och industrijordbruk är dödens dödssynd, altså måste en kapa så många länker som går till de nuvarande systemen. Samtidig som tekniken skall rädda oss, enligt somliga, kommer den att ta död på oss. ingen av oss kommer till att välja bort datorn och mobilen, det är kanske därför vi alla är deltagare, vi är köpta med en mobil eller en dator, och blir medansvariga alla ihop, för den allra sista dödsynden här på jorden, att ingen av oss egentligen vill ge avkall på den smarta mobilen och den smarta palttan. Och i och med det, så var vi alla med på festen som är vårt gravöl. Ingen av oss är i grunden utan skuld, när det kommer till miljöfrågan, vi kunde inte ge ifrån oss den smarta telefonen och de smarta plattorna, för vi var alltför osmarta till det. Men medvetenhet kan ju frigöra en, men medvetnehet kommer inte frigöra oss, då de 7,5 medvetna är långt mindre än 7,5 miljarder omedvetna. Jag tycker detta med miljöfrågan är ritkig trist. Det kan vara att jag har förtur till att förstå innebörden, när det kommer till min barndom, att plundra andra för att leva över förmåga är ingen höjdare, det är så primitivt och glädjelöst MEN så behagligt så bekvämt så skönt så lustfylld, så lyckopådrivande så säkert så stort så enkelt så fantastisk så kreativt så innovativt så hjälpmedelsamt så rätt i tiden så roligt! Och sen är det bara illusioner allt ihop, och när det kommer till illusioner så vet jag en del om dem, de är det sista vi ger ifrån oss, för utan dem är det bara den fula sanningen och den vill vi inte ha eller hur: google spotify elgiganten apple chrom safari eller co?

Det är bättre att sälja illusioner, man blir störtrik och sin egen framtid och ens barns sorti, blir en ringa bagatell. Jag är SÅ arg på dessa som lånar mig plats möjligheten att skriva om mitt platta liv, de ger mig känslan av självråderätt, valmöjligheter, de ger mig möjligheten att blotta mig utan skam, de ger mig allting jag pekar på och jag tar det, och i det så är jag en av dem; de som jag riktig ringaktar. Jag ringaktar alla som skor sig på detta system som de vet leder i avgrunden, och.....

I grunden utan skam.

Da eg var liten fekk eg boka: Berre ein hund, av Per Sivle, den satte varige spår i en ung tjej, den var hemskt sorglig och vacker. Då jag var ungdom, tok far min fram boken: Berre ei mor, eller Bare en mor, av Ivar Lo johansson, arbeterförfatteren, jag läste den, men den satte inga spår, det är no lättare att känna med en hund. Jag folk-bantar och dör snart av näringsbrist, mor och kusin m.fl. har jag ingen kontakt med längre, jag dör, jag behöver dem ju, men de behöver inte mig, Kanske jag skall stjäla klagomuren i Jerusalem och platsera den här i Stockholms förort.

Jag och min kusin fick varsin pappersdocka från Amerika av moster? med jättestora huvuden, minst en hel sommar var det den stora leken. Men min fick en fläck, pänna eller tyggummi kanske, och jag försökte ta bort skaden och dess mera jag förökte dess större blev skadan, till slut var enda lösningen ett plåster, men pappersdockan blev aldrig like värdig igen som min kusins. De ligger på loftet här, och plågar mig, tankern på att slänga dem är där, men något hindrar mig.

I relationer har jag fösökt göra det samma, reparera och i blndo blir det värre. Det är som om det är mitt FEL på riktig, och till slut agerar jag som en riktig syndabock, som skall laga skadan mellan två människor, och jag lägger ansvaret hos mig. Och den andra kan tvätta sina händer.

Jag och min far delar ett Jesuskomplex, båda är vi folk som gärna tvättar andras fötter, går imellan, låter de andre komma före och vänder det andra kind till. Min far blev ner-grävt halvvägs utanför kyrkomuren av den grund, jag blir nog hängd upp och ner. Så går det för syndabockar.

Det är nog inte meningen att jag skall vara Jesus, det har redan varit en. Jag kan inte bota relationer, och "klä mig i törnekrona, för all skuld skall inte jag måste sona."

Medan kusinen drömde om guldbelagde gator i Jerusalem då min moster dog, drömde jag om Etiopien natten innan min far dog, det var nog så att vi aldrig kom därifrån. Etopien är stället där man aldrig kommer ur, och Jerusalem måste var dens motsats, det är lite närmare himmelen historisk och i nuläget.

Roller och roller, vi formas och identifierar oss med olika platser folk och öden. Att vara lik på sin far, kan ha nackdelar särskilt i fel miljön. Jag har haft en svacka igen, annars hade jag kanske haft lite större självvärde, men några realtioner är viktiga. Det är bara det att det är inte bara jag som skall vilja ha den, det måste komnma någon en i möte. Vissa relationern skall man inte röra i, då går det som med min pappersdocka. Det får bli moralen, antigen lagar den sig själv, eller så gör den inte. Men jag har något till att lära, att lösningen ligger närmare längre bort än här och nu. Syndabock-rollen måste jag av med, att jag hänger upp och ner till spott och späd, medan de som går förbi kollar konstig på kyrkomuren och tänker, vilket konstig konstvärk, det borde de slänga.

Så kan det gå när man bare är en mor.

Jag känner mig fullständig blåst, på kort tid har det plingat in för mycket. Min hjärna har fått tagit emot för myckern information, till dens disvfavör, och jag ber alla om ursäkt för att jag isolerar mig, och orkar intet, bara det jag måste. Livet har blivit vila, lite arbete, och vila, lite grann och sedan vila, se ut av förnstret här på Avigsidan, seadn vila, och sedan ICA nära, som är allt för stor, och sedan hem och vila, och sedan pendeln, T-banan; vad gör att folk orkar bo på det här fula ställen, vila och sedan vila. Det hörs inte särskilt målmedvetet ut, men det är det, jag måste mobilisera, jag skal ut i arbete, jag skal förbi denna fasen och jag skal kunna erbjuda mig ett liv.

Men nu måste jag bare vila igen.