Vad händer i 2017

I dag har vi Lucia! Nej jag har ingen åsikt om det, jag har inte åsikter om all ting, jag är inte uru guru häller. Jag har bara haft för mycken tid till att tänka. Då tar vi ett luciaparty här. Jag kommer att försöka vara lite uru guru, och försöka se lite i framtiden, innan jag lämnar bloggen. So long, så länge!

Den superensamma kärleken:

Jag kommer i nästa år vara lite mindre men fortfarande vinglig. Jag är nu den ända person som törs skylta under superensam, men är jag det? Nej säkert inte mera än andra, fast några har så många runt sig att de glömmer bort det. Varför skämmas, jag kan ju skylta med det i fönstret. Då kommer det bara tjuvar hit i så fall, men de är väl folk de med. Jag är nog inte, men envisas med, att känna mig superensam. Det är nog en vanlig känsla vid många förluster. Den skall få vara där till den går över eller inte.

Jag jobbar med miljöfrågan i huvudet alltid, det verkar vara min sak, det är få som fattar vad vi håller på med, och få tror nog på att vi håller på att utplåna människan. Jag tror tyvärr det, men innan kommer kolera pest, krig och elände. Är det konstig att jag blir lite ensam, fast jag säger ju inte detta då när jag möter folk, vi går mot de sju magra åren, mot fimbulvinter mot galningars krig mot galningar. Nu är snart alla viktiga roller i världen fylld med galningar, och de utgör merparten av världens befolkning, det är en illusion att Sverige kan uppfostra världen. Sverige tillhör ju de mera anständiga länder, men är ett bitte-litet land.

Det är flera orsaker till att det blev svårt. När råget är nått, när det blir droppen som rinner över, så går det inte att köra mera vatten i glaset. Det är jag som tog uppgöret i mig själv med folken jag hade runt, och det blev tomt. Ärlighet, ömsesidighet, samma välviljan tillbaka som den jag ger; de höll inte folken, det var kullisser som ramlade när jag tog i dem, det var i min närmaste krets; ja inte barnen, de är inga kulisser häller, de är ju kärlighet, den är given.

Men de förhållanden jag hade annars, var nästan av utnyttjande karaktär, jag plogade vägen för dem och de körde lika gott över mig. Är jag krass? Eller osnäll? Nej världen ser ungefär ut så: stå på dig annars gör någon annan det, ja visst, människan är gjorda så ungerfär. Men jag orkar inte flera blodsugare, aldrig mera!

Och har jag förmågan till kärleken i mig fortfarande? Ja visst! Det är nog den förmågan som aldrig kommer att bli borta, det är även förmågan till tillgivnehet och till förtroende, till att tycka om folk och fe, förmågan har stärkts av mitt uppgör, det är nog grunden i mig och den är helag. Därför måste jag ta bort de som ser på min förmåga som skrot.

Mitt namn betyder nåd, och jag verkar ha en förmåga trots allt till att se det bästa i folk, fast nu utan så många illusioner, att vilja göra gott och vilja göra rätt, att inte dömma folk utifrån parameter som längd vikt form och färg, att aldrig dömma de svagaste, att aldrig dömma någon fast det kan nog alla motbevisa i bloggen, jag måste ta den bort innan söksmålen kommer.

Jag har en given fömåga till kärlek i mig, men inte längre för folk som inte tycker om mig egentligen, eller som tycker jag är en konkurrent, som tycker jag är något förmera, eller förmindra, eller som tycker att jag får komma på audiens eller gissa mig till vem de är.

Det är ärlighet som väcker kärlighet. Det hörs poetisk ut och det är det!

Detta är inte mig, men folk jag har haft nära, och det tar död på en sånn som mig:

I de lite motigare stundar har jag alltid haft en ösnkan om att inte vakna upp igen nästa morgon. Jag är ingen självmordskandidat, men jag tycker det kan vara en legitim önskan i bland.

Men jag kan inte, då jag inte vet vad tokarna hittar på i min begravning, den bara måste vara värdig. Tokarna kommer göra allting fel, fel plats ställa tid musik tal, ja all ting.

Det går ju inte, jag förmoder att ni delar den åsikt, jag har tänkt att laga invitation, och regisera det hela, men det är lite överkurs, de kommer bar slänga hela skriptet när jag inte har något alls att säga till.

Det låter möjligen konstig, men av den anledning måste jag bara överleva hela gänget. Det finns olika själ till att hållå sig vid liv. Tokarna tar över hela regin och stoppar mig i jorden eller något annat ställe med alldeles fel regi. De kanske skickar mig ut i rymnden eller sjunger alldeles fel sångar, ja gud häller, fruktans värd!!!

Det är en mager tröst när vardagen blir en vägg, att fortsätta på grund av att galningarna saknar finkänslighet.

Det är dock min fantasi som håller mig vid liv, jag förstår att den är en resurs, den kan göra om vatten till vin.

Salut!

- rasputin! Vad får vi om vi tar trump och putin, världens kling och klang som värdsledare, vi får trumputin. Det blir dom och dum som världsledare! Hur blir det då, vem är dum och vem är dom, det är de båda. Put-in är lite mera strategisk, så han skicker den trumpiga till lyxläger i sibir, och trump är nöjd då länge det finns lyx. Men då finns bara en tillbaka och vem är det, ja det blir den nya ras-putin! ra ra ras-putin, rus-sias greatest love machine!..

.. eller??

Är jag modig? nej! Jag går inte med antirasistsymboler eller skyltar miljömärkt; jag är totalt pragmatisk när det gäller stil, jag kan matcha in i det flesta miljön. Jag är inte gammal eller ung, jag är inte svensk men har blåa ögon, jag glider in. Det som är fördel med detta, är att jag inte blir så lätt förhåndsdömd. Jag provar att se den enskilda, bakom maskan, det är få som är genom rasismer eller andra ismer. Då är du lost. De flesta är människor bakom fasaden, fasaden kan vara ful, men om du får tag på människan bakom, kan du rädda den från att falla ner i olika farliga miljön. Det bor ett potential bakom varje platt fasad, det bankar et hjärta och det finns ett hopp om något mera och något bättre. Bakom varje vrål och bakom många innbrott finns det ett rop på hjälp, innan den dras in i något värre.

På en reträtt, berättade en kvinna en vacker historia: det var två kärl som bars av en kvinna, från en brunn och ner till landsbyn, det ena kärlet var trasig det läckte vatten hela vägen. En dag frågade kärlet varför det var trasig, det var ingen mening att komma halvtömd till landsbyn varje gång. Svaret var att just det kärlet hade en stor mission, den vattnade hela vägen fram till landsbyn och i dessa spår växte liv fram.

Den historian följer mig, det går att vara en människa som inte är komplett, men som ger där den kan, och att se en annan människa och göra henne eller honom till en människa är stort.

En människa blir till i någon annan människas ögon, så var just den som ser!

på! Ren racism på hela resan upp och ner förorten Avigsidan - centralen. Jag har börjat be om ursäkt på deras vägne, racisterna, de sitter inte hela vägen upp till avigisdan, men de räcker att attackera tillräckligt många ändå, de sitter i grupp och atackerar den enskilda som kommer från ett annat land, i dag var dom eller dum i medelåldern. Jag skäms för hela Sverige, och sedan är jag inte svensk, som tur är. Om jag inte skall jobba med miljöfrågor, men anhöriga-frågor, börjar jag att förstå att det blir tungt, jag väljer aldrig lättaste utväg.

Det är svårt att ta igen med fulheten när de är många, men dess färre de är dess lättare, det går att säga så: att vi från utlandet tar åt oss när de pratar illa om någon från andra länder. Eller, det här är min släkting på besök, det här var otrevlig sagt. I dag ba jag om ursäkt efter de hade lämnat tåget, och sa som sant var, att detta var utryck för dumhet eller låg intelligens, och att han inte måtte ta det personligen.

Jag tror om jag verkligen börjar att jobba med anhöriga, så blir det inte den lätta vägen, jag tenderar att ta det tunga ansvaret, och möjligen fick jag mitt navn som liknar ansvar, förr att det var en mening med det, och att meningen med mitt liv är att ta ansvar, när dom andra inte gör det.

Om ett par-tre timmar har vi Julaftonen, som för många fortfarande har ett värde, för att de inte har förstörd det med gräl, alkohol, för mycket eller för lite.

Julaftonen har något vackert över sig, och jag låter dagen vara i fred här.

Jag väljer en julsång från min mors och fars tradition, och låter Kari framföra den: