Det går att överleva trots bakgrunden, en dag pallar hjärnan att dramat i mitt hem inte var reellt, det var inte: Krig och fred, eller något annat ryssk rysigt drama i verkligheten. Fast man varje dag i barndommen levde som om
det var på riktig. Jag undviker ju de gamla rysska romaner för dess dramatik. Långsamt förstår hjärnan att det inte var så, och den börjra långsamt ta in att det inte just nu råder Krig där den är.
Den registrerar och registerar men med åren kan den långsamt börja fokusera på annat än dramatik. Den kan, hjärnan alltså, börja ta in annat, som doftar, årstider, ja färgen på tapetet eller vad
som helst. I bland kan hjärnan slappna av, den gillar hälst min veckotidning Hjemmet från Norge, där råder harmoni och lite doser vardagsfilosofi. Hjärnan gillar dessutom tidningen Dam, med kungligheter, och det får den
stå för, trots att många tycker det är lite lågkulturellt, men det tycker inte den. Estetik är vikgtig, det skapar en harmoni och fångar uppmärksamheten. Den kan börja manövrera konstruktivt även när
något triggar igång den. Men detta tar längre tid, då mycket har varit omedvetet. Fast jag är en analytisk natur, så är jag inte övermänniska. Jag är en högst vanlig människa, som blev påverkat
av att leva i stress, och som får lära om mycken felinlärning. Jag står för det, jag är bara mig, och fast den gör sitt bästa så har jag inte alls någon övermännsklig förmåga, det har
satt spår, och kanske i det bär jag på en kunskap som kan komma flera till nytta. Vi är alla olika, alla är inte maskrosbarn, några som jag måste ha ljus för att växa, jag tycker jag är en klätterväxt,
som alltid söker mot ljuset.
Trots att det i bland var riktig mörkt.