och

Det är just nersnackat min familj jag har gjort här i halvoffentlighetens skydd, när räcker det?

Är det nog nu. Om de läste det ville de känd det kränkande och utan nåd. Vill jag det. Nej.

Ville jag det, ja. Jag ville inte vara en familjhemlighet och någon som avfärdades som skrot.

Jag kan fortsätta med det till jag blir 150, och det vill underhålla i ett par år till kanske. Nej jag har upprepat att detta måste ta ett slut. Jag kan inte hålla på sådär, det finns andra sätt att hantera nu, än då jag började skriva här. Det handlar om vanor och ovanor, det handlar om en gräns, där det kan bli en vana att hålla på såhär. Jag måste vara klar med slekten nu, de måste få gå åt det håll de vill, och jag åt mitt. Hur avlslutar jag behovet för att ta igen med dem, hur hanterar jag mina såra känslor och att gå vidare, skall jag radera bloggen eller skall jag välja att beskriva det positiva. Detta har även varit av projektform, hur hanterar en för mycket, så att det blir hanterbart. Men om jag går vidare nu i att skjuta på slekten, så är det jag som kommer att lida för det. Vi kommer inte att ha så mycket med varandra att göra, skulle det vara att det hela ändrade sig till något positivt, så kunne bloggande bli som ett äventyr. Jag skulle gärna gitt min mor upprättelse, jag kan förstå henne, min bror vill nog inte ha med att göra detta, och det är ju en gräns som nu borde kunna vara ömsesidigt. Och min kusin har nog inte handlat annat än efter hur vardagen hennes ser ut. Är detta därmed punkt slut. Ja det borde vara det. Nu är vi jämlika trots alllt. Vi sätter alla våra grenser, och det har jag måtte göra med. Det går inte att få det som är förstörd tillbaka. Det var redan förstörd innan bloggande. Sannroligen förblir det så, men vad vill jag med mitt liv, sitta här dagligen och blotta, eller lägga det bakom, jag har gång på gång gått i gång igen efter att ha lovat mig själv att sluta, behöver jag en verklig människa som säger att nu är det nog, en som vill mig väl. Och då förstår jag mina egna ord om att nog är nog, och att: Everything must come to an end! Och att sluta medan leken är god. Kan detta vara som med slutet på Antropocen, en ära där det gäller att reparera och inte strö salt i såren.

Ok det är på övertid att sluta, jag fick en möjlighet för att ta igen här. Men nu börjar det snart bli löjligt, då det inte bara är jag som har en navel. Jag tycker om att skriva och jag gillar projekt. Men jag har för god tid, och även det måste ta slut, tiden är för värdefull till att tillbringas ensam på dator, där allt är möjlig och omöjlig. Det finns andra fora och dessa finns inte här. Far väl?