och

Nu får miljön klimatet rödlistade arter amnesty och alla orättvisor utsäkta mig ett tag. Med kurs-litteraturen försiggår en kronisk revidering av livet, det är en långdragen selfie.

Det går inte att särskilla litteratur och liv. Om du som 3-årig får ett pussel på 10 000 bitar, som egentligen är en karta, och som du skall orientera dig efter, så är det sabla krävjande, sedan börjar piússlandet för det är ju där du skall hitta mönster och urskilja färger och kunna orientera dig i livet, sedan kommer familjen och förbi och hela pusslet hamnar på golvet, ok då måste barnet börja om igen. i pusslet kommer familjens historia med i mönstret, lite som en väv, flätas det sammans med famljenes påverkan.

Som barn lärde jag att familjer som inte var bra var de som var fattiga och med fylla och där ingen tvätttade barnens kläder. Det var ett par sådanna i klassen och jag fick veta att det inte var bra att omgås, nu gick det bra för dem, i alla fall finns inga yttra spår. Min familj var så långt från en fyllofamilj som möjligt, trodde jag, jag hade nog inte sett alkohol innan ungdommen. Det var lurvigt och lortigt med alla som drack alkohol. Även min kusin vars far bryggade öl var suspekt, och att de straffade barnen med att sätta de i den mörka källaren. Ja, det var riktig illa tyckte jag som barn. Min egen uppväxt belv aldrig satt namn på, det eviga omöjliga kaos, men inte hade jag kläder som luktade häller, och inte fanns det en droppe alkohol. Jag var en halv meter koratare än de i klassen, och min mor har stoppat på mig de konstigaste kreationer, jag ser inte ut, ja enligt 70-tallet, min mor kan inte ha gillat det. Min mor fick stickade och handsydde tröjar och klänningar till mig, det var andra som gjorde dem efter hennes önskan, hon frågade aldrig mig, och även på 6 klass-fotot är jag fortfaradne en halv meter kortare än klassen, och det ser ut som jag skall på tivoli. Inget liknar de andras 70-tals upprorskläder. (Däremot fortsatte jag att växa när de andra hade slutat. Så jag tog igen dem vid 16-17 årsålder. Men det är en annan historia). Min far satt i barnavårdsnämnden, vad fankern gjorde han där, men det är klart, han var läkare.

Törnerosa är ett äventyr där den onda feens önskan slår igenom, det är nog ganska nära verkligheten, men livet är inte så att efter 100 år, så vaknar du oskyldsren och lika vacker. I verkligheten är du 100 år och nära begraven, om du fick med dig önskningar om att det skulle gå dåligt för dig. Och så var det, jag var alldeles fel för min familj; gromguten på evenstad, fick en syster som tog uppmärksamheten från arvprinsen. Och när även mor insjuknar så verkar det vara just med de samma problem, att jag tog plats från henne och arvprinsen. Och straffet för det är det som skrivandet här handlar om. Det är en dynamik som även i dag inte går att greppa. Och som min älsta dotter säger, att jag måste sluta att alltid tänka, så är det verkligen ett gott råd. Det är en dynamik där när jag studerar pusselbiternas mönster som jag mår riktig illa. Det är mitt pussel, min karta och i det finns allt för många spår av obekväma detaljer. Det är inget karta, det är ett dissonant och fult mönster, vars var min uppväxt, men även min person. Där har jag ett problem, de har satt avtryck i min personlighet, som föroreningar, CO2, klmatändringar, rödlistat mig och om jag har tur kommer Amnesty. Problemet är ju att jag inte är fri från alla fula fotavtryck, och sedan skall jag separera de fula avtrycken, från den egentliga personligheten. Men problemen började egentligen för fullt då jag ble uppmärksam på det. Lycklig ovetande, tja lite så. Men när tiden är inne för det, så skall ju törnerosa vakna upp ur sömnen och fortsätta sitt liv. Ja fast 100 år är gott, och ingen prins står där, inte amnesty häller, eller kirkens nödhjälp eller rädda barnen eller regnskogfonden, eller avaaz eller greenpeace, och inte naturskyddsföreningen eller sam-ett eller annat. Det kan var att fossil fri passar för jag är 100 år och det kräver 100 % kompetens, jag är mor och fankern så höga krav det är på kompetens, det står i detalj i kurslitteraturen hur du skall göra allting fel. Hur så? Ju för vissa ville bli så nervösa av alla kraven att det får motsatseffekt. Nu har jag turen att barnen är stora, det som är bra med det är att det även ges ett mönster och råd och väglening i litteraturen. För inte blev det alldeles fel, och barnen är vackra unga kvinnor, med riktning och farmförhållning. Men så klart så fick de med sig i sin väv eller karta spår av två föräldrars karta vars inte var komplett och som pekade åt två olika håll. Det blev inte riktig som en hade tänkt sig. Den idelle kartan finns inte det är två hemgjorda och medan den ena pekar åt nord så pekar den andra åt syd. Gud ske lov att det finns kartor som inte är hemgjorda.