och

Att investera sin tid på facebook. I tid tar det tid och Utbyte margienllt.

Går det att använda tiden mera hållbart, den dyrebara tiden, väl just nu skall jag vila:

Det kan ta längre eller kortare tid.

Utbyte: Det beror på!

Jag vilade och somnade, det konstige var att drömmen handlade om det förra inlägget, en läktare och slekten, ja ännu vet jag inte om det skrivas släkt eller slekt, det med ä och e är omöjligt.

Jag var så inne i drömmen med slekten, att då min dotter kom hem så sa det krasch och hela drömmen i stort försvann, och bra var du det. Drömmar är innre samtal, men inte alltid står de på din sida.

Allt som allt så har jag sprungit och sprungit genom livet, och jag ville gärna haft glädjen av at ha Mina på lektarn när jag passerar målsnöret och kommer i mål. Ja livet består av många lopp, men detta har varit mitt stora maratonlopp. Det finns liksom inga på lektarn för att dela uppleveslen. Däremot finns det många som vill att jag ska betala för att se dem spring sina lopp.

Här betyder ändå stöd i samtal något, för jag måste släppa taget om alla de som inte vill se mig komma i mål, det betyder att många drömmar som man hade måste få gå.

Min kusin kommer inte till att sitta där, hade hon inte fått nog innan bloggen så har hon fått nog efter. Men hon hade fått nog långt innan. De drömmar jag haft om att ena släkten för gå. De vill inte sitta tilsammans på lektarn. Alla de drömmar jag haft i mitt ektanskap får gå, att vi tillsammans skulle skapa de trygga ramar för barnen och barnbarnen. Det finns inte sama intentioner.

För första gång i livet kan jag stå själv utan att någon finns där jämt. Bloggande har varit en del av en sorgprocess och en ventil. För allt i allt bedyer det att det inte finns någon från forntiden på lektarn, och att jag måste släppa taget i det. Jag måset låta de alla gå, både de som dog på riktig och de som är döda för mig, dvs de som jag aldrig mera kommer att omgås, trots att de har varit så viktiga. Det är ju en stor sorg för mig.

Att gå vidare utan dem är läskigt, och jag måste lita på mig själv min intution och min innre vägvisare, jag måste dock ha folk i mitt liv, och det blir dessa stabila, som inte tar ting i värsta mening och som inte ser mig som en konkurrent eller någon annan obekväm roll. Det blir de som tycker om mig som jag är, och som gilar att jag tar min plats.

Det blir mitt nya liv, samt inte jäkta mera, efter mallen som andra sätter. Jag måste hitta tillbaka till harmonin, och den finns i dag i längre perioder. Och jag måste låta livet vara som det är och följa dess rytm. Livet är inte idelasisitisk, det är inte anpassat efter behov, det är inte en mot alla och alla mot en. Alla står vi själva och måste hitta någon elle något sammanhang.

Jag vet detta men jag vet även att sorgen kräver sitt, och att vi alla människor går i otakt. Någon gång kommer de eller jag till samma punkt, men troligen inte på samma tidpunkt. Livet är inte lätt, men det är inte meningen att en skall behöva att känna efter att det skavar, det gäller bara att flyta med.

Jag vet därmed vidare riktining och jag vet lite om recepten och det finns mål och mening. Men livet tenderar komma imellan, och strula till det, det finns alltidts något problem som måste lösas, och jag citerar min kusin som är journalist och slätt inte så dum: Livet består av 1000 olka problem, när du har löst ett, kommer det nya som du antigen kan lösa, eller låta vara att lösa.

Ganska enkelt så här är det med livet.

För de som inte redan är skrämda, skall jag skrämma er ytterliga, att vanskötta barn kan få långt värre konsekvenser än de jag fick, men det kunde ha gått riktig illa. Vad gör nu det, kan man tänka, men i perspektiv av antal utsatta så kan det ju vara grannen eller barnet brevid dig i affären eller vilket som häslt barn.

Som barn trodde jag inte jag skulle överleva, jag trodde jag skulle till livs, och har som barn troligen varit nära att ha dödats. Alla poststressskräckreaktoner tyder på det.

Jag har blivit plågat kontinuerlig utan uppehåll i familjen i otroligt många år, jag har blitt förödjmukad, skrattat åt, anklagat för vad som hälst, fått ta skulden som en regel, jag har blivit sänkt och sedan när jag var sänkat så gillade de fortfarande inte mig mera för det, jag är använd för att konkurrera emot, fast jag inte deltog, jag har fått med mig önskan om att inte få det bra, jag har suttit flera år av mitt liv som objekt för att bara måste lyssna på skrot, tvungen att inte lämna, jag har blivit väckt mitt på natten för att trösta vuxna, jag är använd som familjterapeut i väldig ung ålder med 0 intresse för annat än sig själva, jag är blitt platserat som frontsodlat som barn, jag har blivit använd som telefonsvarare, som det de behövde ha mig till för stunden. De har visat den lägsat respekt som någon kan få vara. Jag fick tro att det var jag som förstörde mor. Och de har aldrig visat ånger, skam eller en tanke på att jag var en själ.

Men jag lät det ju inte hända utan motstånd. Jag visste från början att det var fel, jag försökte försvara mig, jag bad min far om å få flytta från familjen då jag var 11, min far agerade som han inte hörde och i blicken såg jag att han inte fanns där.

Men vissa saker har jag trott var mitt fel, uteslutande från klassen, då jag utvecklade mutism, att få sitta ensam i klassen fremst medan de andra satt två och två, att som den enda i klassen inte få godkänd min grönsakslott högt publicerat då hela skolan var där, jag trodde det var mitt fel, men retrospektivt var min familj odlare, och de viste ingen häsnyn, vi var borta hela sommaren medan lotten förfall.

Jag har blivit givit de lägste muntlig betyg som går om igen och om igen, hade jag inte varit stark i skriftlig, hade jag inte klarat skolan. jag har suttit och skakat i skolan av rädsla i flera år, jag hoppades i flera år att en bil skulle köra på mig, så jag släppte skolan och hemmet.

Ändå har jag inte gjort skada på mig själv eller andra. Ordentlig snäll och skicklig har varit omdömmet jag fick men först få veta vuxen ålder.

DÅ jag var komplett sänkt har jag fått lära att folk inte gillar folk som är det, jag är använd som exempel på hur en inte skall vara, jag har fått godta det, men viljan till att ta sig hela vägen tillbaka har legat latent, jag VAR ett starkt och kompetent barn före jag blev nerbruten.

I följe kursliitteraturen skulle jag inte ha livets rätt, per definition ville jag som är utsatt i den grad aldrig fått barn, hund eller hus eller framtid. Jag har inte fått kredit för att ha tagit mig tillbaka till ett fungerande liv, min urpsungfamilj gillar det inte, det bekräftar inte bilden av att ha en looser i familjen, det stör. Jag har inte haft min familj som resurs då jag fick egna barn, de går till attack, tyvärr blev min mans föräldrar sjuka efter första dotterns födelse. Min mans mor villa ha kämpat för mina barn, hon dog 2010 just sammanfallande med minfullness"terapin", där min reaktiva ptsd blev påkopplat. Jag valde en man som inte gillade problem, som inte gilllade känslor och som ville ha utrymme att egna sig fullständigt åt egna intressen. Medan han inte vet vem han är och sin del av invärkan på familjen, vet jag precis när jag har kommit till kort, jag vet när jag har behövd stöd avlastning paus och återhämtning. Det fanns inte, och jag har fått stå pall som mor, även då jag vet jag hade behövd att få en paus, då jag var för sliten eller för påverkat av mina egna problem, när min familj hade attackerade och när jag inte kända att jag dög eller sträckte till. Jag vet det. Världen är inte tillrättelagd på det sättet. Jag vet om mitt tillkorta-kommande.

Men har jag då inte livets rätt, är det bara de som utsätter eller de plättfria, för alla de som livet är en lek; jag har tagit ansvar hela vägen, och jag kan även ta ansvar för där jag kom till kort. Men är det så att om du behandlas tillräcklig illa, så får du i tillägg aldrig några goder, är en först stämplat som felvara, så är det för alltid. Hjälper det inte att ta sig hela vägen upp, när det inte gillas av dina nära.

Är det en evig straff att ha blivit fråntagen livets rätt. Jag får ställa frågan, just som Jean i les Miserables, som var en favoritbok i ung ålder, helt oanande om igenkänningen av eget öde, i en bok som just inte handlar om något som liknar mig på något sätt till ytan.

Jag har gått i skräck, jag var hos sjukgymansten i dag och sa att jag sa att jag kommer inte längre med armen där, den posttraumatiske skräcken vill inte att jag tränar armen, den producerar stora mängder stresshormon när jag gör det, jag har blivit rädd för min egen arm, den som blev vridd bakom ryggen för att få mitt huvud i golvet. Skräcken är en familjhemlighet och får inte benämnas, för med den följer hela den förbjudna historien som jag inte får berätta, det är illojealt, och det straffar sig med mera Skräck. Natten samarbetar med skräcken, regnet öser ned och jag är livrädd för regn. Ångesten är borta och efter att ha fått reaktiv pst-skräck, kan jag säga att jag levde hela min barndom i den, hela min medvetna barndom. Jag gick i skräck efter att ha besökt mor och bror denne sommaren, jag brukar känna empati för dem, men denna gången känner jag bara klinisk skräck. Min bror som dr mengele och min mor som hans assistent, de har gjort många eksperiment på mig, de har bytt hjärnan med hjärtat och benen med armerna, jag har en känsla av at inte ha varit på en fest men i en begravning, där allt är klinisk vitt. Min mor säger att jag som var så nöjd då jag växte upp, hon kunne inte skilja patologisk skräck från nöjd hos sittt eget barn, och i brev från min far granskar han sig själv och bare sig själv, och kommer fram till att han nog jobbade för mycket, min far, som trodde att skräcken var autism, min far var inte einstein precis, det går inte at utesluta A och B i en matteuppgift och basera sig på c och d, som fakotorer.

Jag har lägat i sängen i två timmar stel av skräck men tänkte att nu får den bare köra med mig och det har den gjort, det är som att vara bunden fast till det flygande mattan på tivolit, alla har gått hem, medan den flygande matten är onlined och där ligger jag ensam och bunden, jag vill spy, och medan jag ligger fastbunden passerar livet revy.

Jag står bakom ladugården med min kusin, vi är 7,5 år ungefär och där berättar hon något som där och då tar död på vår vänskap, sedan är vänskapen bara min illusion, sedan går vi längs med ladugården, det är sen sommar, det är inga blommor bara gräs, och jag gillar int gräset, det är för mycket av det längs med ladugården. Från och med då, är inte gården någon fristad den är en öken och jag går själv till mina smultronställen, men det är inget roligt mera. Jag har fölorat min allra bästaste vän, men jag förstår det inte.

Min mormor blir sjuk efter att morfar dör, det blir även min mor, men min mor skickar mig till mormor jämt, och min mormor gillar mig inte, hon orkar inte på mig, men det bryr sig min mor inget om, och min mormor är inte snäll mot mig, det spöregnar och min mormor är riktig osnäll, min kusin har hittat några nya kompisar som är mera spännande än jag, det är ine så roligt att ha en vän som ser ut som skriet på bron, det kanske är direkt skämmigt.

Min mormor dör när jag är fjorton, och jag är plasserad på en stol bredvid min momor som ligger där och dör, jag är allldeles paralyserad av skräck men kommer inte utav stolen, medan min mormor ligger och kvävs då lungorna fylls med vatten, är min enaste lindring att se på påsen med dropp, bubblorna blir till små figurer, det finns två val att se figurerna i påsen eller se min momor kvävas. Jag är 14, och vem plasserar sin dotter på en stol med en döende person, ju det gör min familj, och de låter mig sitta där till hon är kvävt till döds.

Jag har lägat här och sätt skräcken i kvitögat och den försöker att ta död på mig, här jag ligger i en okänd lägenhet, i en ökänd stad. Jag känner mig lost in space, ja som hunden laika, fast mig har de skickad till mars, ensam och det finns ingen syre där, och alla snälla folk är kvar på jorden. Där ute finns min kusin, hon är de svarta hålet, jag sugs in i det, och det förtärer mig.

Jag visste inte innan jag fick reaktiv ptsd, att jag hade lävt hela bandommen i komplett skräck och att reaktionen följde mig genom livet. När min man lämande mig och dottern i illskan, vet jag att jag var rädd, men försökte trösta min dotter. Men hon såg ingen tröst, hon såg skräcken som jag inte såg; jag har medkänsla med henne, för skräck smittar och är inte barnvänlig. Men jag trodde i alle fall inte att hon var nöjd, jag såg hennes rädsla och försökt lindra den men fångat i skräck.

Min man ser inte min skräck, den är ju abstrakt och står i vägen för hans frihet, han är våflugornas härre, och har en stor mission i livet att hitta alla vårflugor i världen, ja han har inte förstått att det är komplett oviktig, nu i sjätte massutdöandes tid. Skräcken är ju min och däremd inte hans problem.

Med att försöka uthärda skräcen, förstår jag att jag måste ha hjälp med just den biten, tiden hos psykolger är förbi, det är som att sitta på ett fabrik där psykologen tar in fallet S och fallet k och fallet, r och fallet ä ovh fallet c och fallet k, sedan går de hem och har det roligt med sina familjer, precis en väcka därefter, är det same procedure as last week, james. Men sedan skräcken kan låsa sig, så behöver jag få nycklen själv. Jag är även lojal, jag vill min familj och min kusin min man och mein slekt allt gott.

Men för första gång måste jag välja lojaliteten till mig själv som prio ett.

Klockan har passerat 12 eller 24, och vi är inne i nästa dag med god margin.

visdom visdom visdom, bommelibom bommelbom bommelibom. Det var Ole Anthons affisch från tidig 80 - tal och den talar.

Jag har förstått lite mera, det var inte dårligt, där andra reagerar med rädsla och övergången, reagerar jag med skräck och ihållig. När jag blev lämnat med barnen i hopplösa lägen, skulle jag försöka trösta barnen i skräckläget, ja nu kan jag förstå att skräcken var större en trösten.

Konklusionen är att omedvetet har detta varit ett reaktionssätt i decennier, trots attt jag är öveläst, och har överkompenserat, så ville det aldrig ha funkat. Hur gör jag då, gräver mig ner i skuld. Ja det är en lösning. Den andra är lite medkänsla med mig själv, det var omöjligt att trösta i skräck och jag behvöer jobba med denna känslan som fortfarande är ett reaktionsmönster, med nåd på och med mig själv. Jag kan inte reagera annorlund om jag skall fördömma detta, jag behöver även få vara rädd och få få, jag behöver ju få någonting så att jag inte behöver vara så rädd, när jag får så kanske kan jag reagera så att rädslan inte smittar. Jag visste ju inte att jag reagerade så starkt, jag visste att jag var rädd, men inte frusen i skräck.

Jag har förstått att armen vill inte läka, den hör tillsammans med pst-skräcken och nu när jag har haft reaktiva år så skiljs så mycket stresshormon ut att det låser armen, jag kan träna aoch träna, och bang så fryser både jag och armen.

Budkapet från omgivningen med att gå vidare och lägga allt bakom, är förenklad, det gör en när en kan. Jag måste ta på allvar att jag fryser, armen fryser och att själen fryser, de är frys-skadat och det kan de inte lägga bakom sig sådär. De behöver värmas upp före.