Jag har gått i skräck, jag var hos sjukgymansten i dag och sa att jag sa att jag kommer inte längre med armen där, den posttraumatiske skräcken vill inte att jag tränar armen, den producerar stora mängder stresshormon
när jag gör det, jag har blivit rädd för min egen arm, den som blev vridd bakom ryggen för att få mitt huvud i golvet. Skräcken är en familjhemlighet och får inte benämnas, för med den följer hela
den förbjudna historien som jag inte får berätta, det är illojealt, och det straffar sig med mera Skräck. Natten samarbetar med skräcken, regnet öser ned och jag är livrädd för regn. Ångesten är
borta och efter att ha fått reaktiv pst-skräck, kan jag säga att jag levde hela min barndom i den, hela min medvetna barndom. Jag gick i skräck efter att ha besökt mor och bror denne sommaren, jag brukar känna empati för
dem, men denna gången känner jag bara klinisk skräck. Min bror som dr mengele och min mor som hans assistent, de har gjort många eksperiment på mig, de har bytt hjärnan med hjärtat och benen med armerna, jag har en känsla
av at inte ha varit på en fest men i en begravning, där allt är klinisk vitt. Min mor säger att jag som var så nöjd då jag växte upp, hon kunne inte skilja patologisk skräck från nöjd hos sittt eget
barn, och i brev från min far granskar han sig själv och bare sig själv, och kommer fram till att han nog jobbade för mycket, min far, som trodde att skräcken var autism, min far var inte einstein precis, det går inte at utesluta
A och B i en matteuppgift och basera sig på c och d, som fakotorer.
Jag har lägat i sängen i två timmar stel av skräck men tänkte att nu får den bare köra med mig och det har den gjort, det är som att
vara bunden fast till det flygande mattan på tivolit, alla har gått hem, medan den flygande matten är onlined och där ligger jag ensam och bunden, jag vill spy, och medan jag ligger fastbunden passerar livet revy.
Jag står
bakom ladugården med min kusin, vi är 7,5 år ungefär och där berättar hon något som där och då tar död på vår vänskap, sedan är vänskapen bara min illusion, sedan går vi
längs med ladugården, det är sen sommar, det är inga blommor bara gräs, och jag gillar int gräset, det är för mycket av det längs med ladugården. Från och med då, är inte gården någon
fristad den är en öken och jag går själv till mina smultronställen, men det är inget roligt mera. Jag har fölorat min allra bästaste vän, men jag förstår det inte.
Min mormor blir sjuk efter att
morfar dör, det blir även min mor, men min mor skickar mig till mormor jämt, och min mormor gillar mig inte, hon orkar inte på mig, men det bryr sig min mor inget om, och min mormor är inte snäll mot mig, det spöregnar och
min mormor är riktig osnäll, min kusin har hittat några nya kompisar som är mera spännande än jag, det är ine så roligt att ha en vän som ser ut som skriet på bron, det kanske är direkt skämmigt.
Min mormor dör när jag är fjorton, och jag är plasserad på en stol bredvid min momor som ligger där och dör, jag är allldeles paralyserad av skräck men kommer inte utav stolen, medan min mormor ligger och kvävs
då lungorna fylls med vatten, är min enaste lindring att se på påsen med dropp, bubblorna blir till små figurer, det finns två val att se figurerna i påsen eller se min momor kvävas. Jag är 14, och vem plasserar
sin dotter på en stol med en döende person, ju det gör min familj, och de låter mig sitta där till hon är kvävt till döds.
Jag har lägat här och sätt skräcken i kvitögat och den försöker
att ta död på mig, här jag ligger i en okänd lägenhet, i en ökänd stad. Jag känner mig lost in space, ja som hunden laika, fast mig har de skickad till mars, ensam och det finns ingen syre där, och alla snälla
folk är kvar på jorden. Där ute finns min kusin, hon är de svarta hålet, jag sugs in i det, och det förtärer mig.
Jag visste inte innan jag fick reaktiv ptsd, att jag hade lävt hela bandommen i komplett skräck
och att reaktionen följde mig genom livet. När min man lämande mig och dottern i illskan, vet jag att jag var rädd, men försökte trösta min dotter. Men hon såg ingen tröst, hon såg skräcken som jag inte
såg; jag har medkänsla med henne, för skräck smittar och är inte barnvänlig. Men jag trodde i alle fall inte att hon var nöjd, jag såg hennes rädsla och försökt lindra den men fångat i skräck.
Min man ser inte min skräck, den är ju abstrakt och står i vägen för hans frihet, han är våflugornas härre, och har en stor mission i livet att hitta alla vårflugor i världen, ja han har inte förstått
att det är komplett oviktig, nu i sjätte massutdöandes tid. Skräcken är ju min och däremd inte hans problem.
Med att försöka uthärda skräcen, förstår jag att jag måste ha hjälp
med just den biten, tiden hos psykolger är förbi, det är som att sitta på ett fabrik där psykologen tar in fallet S och fallet k och fallet, r och fallet ä ovh fallet c och fallet k, sedan går de hem och har det roligt
med sina familjer, precis en väcka därefter, är det same procedure as last week, james. Men sedan skräcken kan låsa sig, så behöver jag få nycklen själv. Jag är även lojal, jag vill min familj och min
kusin min man och mein slekt allt gott.
Men för första gång måste jag välja lojaliteten till mig själv som prio ett.
Klockan har passerat 12 eller 24, och vi är inne i nästa dag med god margin.