För de som inte redan är skrämda, skall jag skrämma er ytterliga, att vanskötta barn kan få långt värre konsekvenser än de jag fick, men det kunde ha gått riktig illa. Vad gör nu det, kan man
tänka, men i perspektiv av antal utsatta så kan det ju vara grannen eller barnet brevid dig i affären eller vilket som häslt barn.
Som barn trodde jag inte jag skulle överleva, jag trodde jag skulle till livs, och har som barn
troligen varit nära att ha dödats. Alla poststressskräckreaktoner tyder på det.
Jag har blivit plågat kontinuerlig utan uppehåll i familjen i otroligt många år, jag har blitt förödjmukad, skrattat
åt, anklagat för vad som hälst, fått ta skulden som en regel, jag har blivit sänkt och sedan när jag var sänkat så gillade de fortfarande inte mig mera för det, jag är använd för att konkurrera
emot, fast jag inte deltog, jag har fått med mig önskan om att inte få det bra, jag har suttit flera år av mitt liv som objekt för att bara måste lyssna på skrot, tvungen att inte lämna, jag har blivit väckt
mitt på natten för att trösta vuxna, jag är använd som familjterapeut i väldig ung ålder med 0 intresse för annat än sig själva, jag är blitt platserat som frontsodlat som barn, jag har blivit använd
som telefonsvarare, som det de behövde ha mig till för stunden. De har visat den lägsat respekt som någon kan få vara. Jag fick tro att det var jag som förstörde mor. Och de har aldrig visat ånger, skam eller en tanke
på att jag var en själ.
Men jag lät det ju inte hända utan motstånd. Jag visste från början att det var fel, jag försökte försvara mig, jag bad min far om å få flytta från familjen
då jag var 11, min far agerade som han inte hörde och i blicken såg jag att han inte fanns där.
Men vissa saker har jag trott var mitt fel, uteslutande från klassen, då jag utvecklade mutism, att få sitta ensam
i klassen fremst medan de andra satt två och två, att som den enda i klassen inte få godkänd min grönsakslott högt publicerat då hela skolan var där, jag trodde det var mitt fel, men retrospektivt var min familj
odlare, och de viste ingen häsnyn, vi var borta hela sommaren medan lotten förfall.
Jag har blivit givit de lägste muntlig betyg som går om igen och om igen, hade jag inte varit stark i skriftlig, hade jag inte klarat skolan. jag
har suttit och skakat i skolan av rädsla i flera år, jag hoppades i flera år att en bil skulle köra på mig, så jag släppte skolan och hemmet.
Ändå har jag inte gjort skada på mig själv eller
andra. Ordentlig snäll och skicklig har varit omdömmet jag fick men först få veta vuxen ålder.
DÅ jag var komplett sänkt har jag fått lära att folk inte gillar folk som är det, jag är använd
som exempel på hur en inte skall vara, jag har fått godta det, men viljan till att ta sig hela vägen tillbaka har legat latent, jag VAR ett starkt och kompetent barn före jag blev nerbruten.
I följe kursliitteraturen skulle
jag inte ha livets rätt, per definition ville jag som är utsatt i den grad aldrig fått barn, hund eller hus eller framtid. Jag har inte fått kredit för att ha tagit mig tillbaka till ett fungerande liv, min urpsungfamilj gillar det
inte, det bekräftar inte bilden av att ha en looser i familjen, det stör. Jag har inte haft min familj som resurs då jag fick egna barn, de går till attack, tyvärr blev min mans föräldrar sjuka efter första dotterns
födelse. Min mans mor villa ha kämpat för mina barn, hon dog 2010 just sammanfallande med minfullness"terapin", där min reaktiva ptsd blev påkopplat. Jag valde en man som inte gillade problem, som inte gilllade känslor och som
ville ha utrymme att egna sig fullständigt åt egna intressen. Medan han inte vet vem han är och sin del av invärkan på familjen, vet jag precis när jag har kommit till kort, jag vet när jag har behövd stöd avlastning
paus och återhämtning. Det fanns inte, och jag har fått stå pall som mor, även då jag vet jag hade behövd att få en paus, då jag var för sliten eller för påverkat av mina egna problem, när
min familj hade attackerade och när jag inte kända att jag dög eller sträckte till. Jag vet det. Världen är inte tillrättelagd på det sättet. Jag vet om mitt tillkorta-kommande.
Men har jag då inte
livets rätt, är det bara de som utsätter eller de plättfria, för alla de som livet är en lek; jag har tagit ansvar hela vägen, och jag kan även ta ansvar för där jag kom till kort. Men är det så
att om du behandlas tillräcklig illa, så får du i tillägg aldrig några goder, är en först stämplat som felvara, så är det för alltid. Hjälper det inte att ta sig hela vägen upp, när
det inte gillas av dina nära.
Är det en evig straff att ha blivit fråntagen livets rätt. Jag får ställa frågan, just som Jean i les Miserables, som var en favoritbok i ung ålder, helt oanande om igenkänningen
av eget öde, i en bok som just inte handlar om något som liknar mig på något sätt till ytan.