och

Medan drankaren tar fram flasken, tar jag till bloggen, det funker nog bättre i längden. När tomheten ekar ur Facebooken, där folk siter och surplar gillar, sitter jag med bloggen och blottar mig. Vi har alla våra sidor. Jag har tur jag som hade mor och far som var nykterister, och en nykter levnadstil, allt det som var negativt har jag ju varit rundan runt om. Allt som allt, så behöver vi ventiler, och i vårt genomstylade samhälle finns inte plats för ventilar och andra fläckar, då blir det genast fläckborttagare och att ventilera er ju som att vara en fläckig och äcklig människa. Vi har gjort om oss, retursjerat oss och anpassat oss efter strolek 36, ja eller 40, men inte skal det ses att vi är smutsiga på något sätt, vi har gjort om oss, justerat längden, blonderat eller korrigerat håret, tagit bort doften föutom kemiklaier som vi sprayar bort vår odör, andedräckt, svett. Vi doftar allt annat än oss själva, vi sitter och håller på fasaden till den sista andräkt, som är skamligt bara därför att den är naturlig. Med krittvita tänder, och envar naturlig plätt i ansiktet som genast måste bort bort bort. Och alla som hade för stora för små eller för lagom bröst, de eller vi som har hår på fel ställen, med tennisstrumpor i sandalerna, det blir livstidsstraff för sådant där avik. Ja de som log för mycket de som inte kan kontrollera sig, för det är en höjdare, med all självkontroll. ja där är jag suverän, jag har kontrollerat och kontrollerat de såra känslorna av de avvikande känslor av sorg olycka och tristesse. Dvs att precis som de jag sitter och hackar på är som jag, vi anpassar oss efter lagarna som andra satte, ingen vet vem, som satte normen för hur det skall vara att vara en människa. Fläckfri och rosendoftande med krittvita tänder i vita sommarbyxor efter merket, ja vad var det nu igen detta året, och skulle du visa svaghet utanför den normerta svaghet så blir du urfrysen, du kankse tog fel dof, tänk om det var mandoft, skräck och gru. Vilkentvångströja! Den kväver mig, för säg nu om jag inte gillar normen och går utom och med mina fläckar, eller om ja gskulle ventilera mina känslor, jag är så hämskt ledsen i dag, då blev dommen hård, avvikare skall ut genonm dörr tre, den är för dem som ventlirade alldeles fel sak i fel forum i fel rom och tid. Vi gillar inte dem som säger som det är, har fläckar och som stinker sig själv, herauusss bitte!!!

Jag förläste mig på kriminaler då jag var ung, och gärna riktig unika några, som denna titeln av Mark Twain. I dag såg jag en som liknar min kusin på tåget, ja den älsta som äger gården efter min farfar. Hade han inte klivit av så hade jag gått fram och frågat om det var han eller inte. Det var nog inte, vad skulle han där att göra, bonden. I kostym i storstaden i grannlandet. Ja det är många som har tvillingar, dvs några som liknar extremt mycket. Vi får kalla han den tvilsamma tvilling. Jag läste ungefär 70 av Agatha Chriesties kriminalböcker i en ålder av 13 år, jag och min mor gick till biblioteket. Då jag var 14 blev det the Beatles, och som jag ser med min yngsta dotter, som verkligen tycker om Harry Potter, så var det en djup och långvarig kärlekshistoria till Beatles, jag tog in, läste och lyssnade i flera år och decennier. Nu läser jag bara om dem i skvallertidningar, precis som jag läser om kungafamilijerna. Jag försvann i böckerna och musiken, de fick inte kontakt med mig, utan at dra bort boken, jag var verkligen inne i det jag höll på med. Det är konstig hur livet tar sina vägar medan man likosm bara hänger med. Då jag var 7 ville jag bli ballerina, då jag var 10 ville jag bli hjärnkirurg, i dag läser jag om det jag undrade på som 10 årig tjej, jag läser om hjärnans utveckling från foster via barndom och hur den påverkas. Jag är hemma i dessa böcker, det är teoreotisk och ger mig anledning att fundera, ok den väcker även skuld, ok om man nu bara var riktig kunnig då man fick barn själv, för då.....Men en trygghet har tillkommit, för jag hanterar dock och accepterar att jag trots en stor kärlek till mina barn, så kan livet komma imellan, tyvärr. Livet är komplext och inte allt rår man över och inte går det att: klä sig i törnkrona, för all skuld kan inte jag sona (hämtat från en dikt) och har en nu de bästa intentioner, så måste det duga. Bättre än sina bästa intentioner är omöljligt. Det betyder inte att allt blev tillräckligt eller som en önskade, men i de goda önskar och den goda viljan, så får det bli godkänd. Det är långt från Mvg+ eller A+, men det får duga är även ett sorts godkänd. Med det betyget kan jag fortsätta, orientera mig mot mitt liv och försöka nå Nöjd. Det är mitt ansvar vidare som mor och som människa. Den tvilsomme tvilling, ja det du, jag är tvilling, stjärntecken, fast jag inte just har engagerat mig i det, jag är blodgrupp A, min mor interesserar sig för detta, hon är AB. Jag är tisdagsbarn, fött på en tisdag. Tillbaka till kurslitteraturen, Kärlekens roll, så är jag ett välkommet barn, där livet kom imellan, och med det vill jag säga: Var dig inte själv nog, men se barnen runt dig, om livet kommer i mellan käleken, så blir man nu lätt den tvilsamma tvilling.

Och det lite för mycket i onödan.

Jag är väldig allminnelig, en riktig vardagsmänniska. Jag har sönder-tänkt allt redan, orkar inte intellektuella diskussioner, fiosofi eller att intressera mig för det jag inte kan se, det gäller allt från religion till kvantefysik spökar eller andar eller tomtar. Mina tankar är högst konkreta när jag tänker. Jag har fått höra att jag är för beroende, länge sen, at jag inte är någon kvinna, det kräver mog mera pengar och styling, inte tillräcklig snygg för de snyggaste, och jag har en gång blivti dumpat för att jag var för allminnelig. Just det är det jag är!

Hade inte någon prackat på mig ett elände av uppfostran, så hade jag inte behövd att även vara märkvärdig. Jag är dessutom osedvanlig hövlig. Då jag hade mitt första soammarjobb och skulle sluta efter en månad, tyckte jag det var rätt av mig att säga: hej då, till damen jag hade passerat i reseptionen varje dag. Damen sa att hon aldrig hade sätt mig. Hm. Ofta blir jag stannat tagen för någon annan, nu sist i Norge, trodde kvinnan att jag var Bjørg, jaja hoppas hon var ganska snygg. Jag gillar läget allminnelig, och om någon skulle dra igång ett roligt samtal, så kunde det ända med att vi båda skrattar, ualminnelig hjärtlig.

Det gick emot vinter, men ändå är sista ordet sagt, nu vet alla det som har varit, ev milslyckanden eller framgångar är nu mitt privatliv. Med en akkileshäl med stort skavsår, och med en förmåga till ett bra liv om det är gynnsamt runt, är det från och med nu mitt ansvar att försöka nå dessa gynnsamma villkor. Och det tillhör mitt privatliv om jag når dit eller inte. Gynnsamma villkor är folk som gillar mig och som är stabila runt omkring. En dag är kankse jag den.

Ett utrycksbehov är via kreativitet. Tänk att jag ännu inte har hittat rätt där. Jag ville bli ballerina då jag var barn, mina sångböcker är sönderbläddrade, jag ritade som ung, och läste. Sedan tog alting slut, och hur kopplar man sig på rätt sätt att utrycka sig kreativt idag? Jag kanske är lite dum, då det nog borde inte vara så svårt det? Eller? Att hitta tillbaka till den krativa ådran, borde vara lätt, det borde liksom bara pippla fram, kanske är ådran blocad? eller det sitter en propp där?

Men det går inte att sitta att invänta kreativitet, jag måste ut för att leta efter den!