Allt som allt så har jag sprungit och sprungit genom livet, och jag ville gärna haft glädjen av at ha Mina på lektarn när jag passerar målsnöret och kommer i mål. Ja livet består av många lopp,
men detta har varit mitt stora maratonlopp. Det finns liksom inga på lektarn för att dela uppleveslen. Däremot finns det många som vill att jag ska betala för att se dem spring sina lopp.
Här betyder ändå stöd
i samtal något, för jag måste släppa taget om alla de som inte vill se mig komma i mål, det betyder att många drömmar som man hade måste få gå.
Min kusin kommer inte till att sitta där, hade
hon inte fått nog innan bloggen så har hon fått nog efter. Men hon hade fått nog långt innan. De drömmar jag haft om att ena släkten för gå. De vill inte sitta tilsammans på lektarn. Alla de drömmar
jag haft i mitt ektanskap får gå, att vi tillsammans skulle skapa de trygga ramar för barnen och barnbarnen. Det finns inte sama intentioner.
För första gång i livet kan jag stå själv utan att någon
finns där jämt. Bloggande har varit en del av en sorgprocess och en ventil. För allt i allt bedyer det att det inte finns någon från forntiden på lektarn, och att jag måste släppa taget i det. Jag måset låta
de alla gå, både de som dog på riktig och de som är döda för mig, dvs de som jag aldrig mera kommer att omgås, trots att de har varit så viktiga. Det är ju en stor sorg för mig.
Att gå vidare
utan dem är läskigt, och jag måste lita på mig själv min intution och min innre vägvisare, jag måste dock ha folk i mitt liv, och det blir dessa stabila, som inte tar ting i värsta mening och som inte ser mig som
en konkurrent eller någon annan obekväm roll. Det blir de som tycker om mig som jag är, och som gilar att jag tar min plats.
Det blir mitt nya liv, samt inte jäkta mera, efter mallen som andra sätter. Jag måste hitta
tillbaka till harmonin, och den finns i dag i längre perioder. Och jag måste låta livet vara som det är och följa dess rytm. Livet är inte idelasisitisk, det är inte anpassat efter behov, det är inte en mot alla och
alla mot en. Alla står vi själva och måste hitta någon elle något sammanhang.
Jag vet detta men jag vet även att sorgen kräver sitt, och att vi alla människor går i otakt. Någon gång kommer
de eller jag till samma punkt, men troligen inte på samma tidpunkt. Livet är inte lätt, men det är inte meningen att en skall behöva att känna efter att det skavar, det gäller bara att flyta med.
Jag vet därmed
vidare riktining och jag vet lite om recepten och det finns mål och mening. Men livet tenderar komma imellan, och strula till det, det finns alltidts något problem som måste lösas, och jag citerar min kusin som är journalist och
slätt inte så dum: Livet består av 1000 olka problem, när du har löst ett, kommer det nya som du antigen kan lösa, eller låta vara att lösa.
Ganska enkelt så här är det med livet.