visdom visdom visdom, bommelibom bommelbom bommelibom. Det var Ole Anthons affisch från tidig 80 - tal och den talar.
Jag har förstått lite mera, det var inte dårligt, där andra reagerar med rädsla och övergången,
reagerar jag med skräck och ihållig. När jag blev lämnat med barnen i hopplösa lägen, skulle jag försöka trösta barnen i skräckläget, ja nu kan jag förstå att skräcken var större
en trösten.
Konklusionen är att omedvetet har detta varit ett reaktionssätt i decennier, trots attt jag är öveläst, och har överkompenserat, så ville det aldrig ha funkat. Hur gör jag då, gräver
mig ner i skuld. Ja det är en lösning. Den andra är lite medkänsla med mig själv, det var omöjligt att trösta i skräck och jag behvöer jobba med denna känslan som fortfarande är ett reaktionsmönster,
med nåd på och med mig själv. Jag kan inte reagera annorlund om jag skall fördömma detta, jag behöver även få vara rädd och få få, jag behöver ju få någonting så att jag inte
behöver vara så rädd, när jag får så kanske kan jag reagera så att rädslan inte smittar. Jag visste ju inte att jag reagerade så starkt, jag visste att jag var rädd, men inte frusen i skräck.
Jag har förstått att armen vill inte läka, den hör tillsammans med pst-skräcken och nu när jag har haft reaktiva år så skiljs så mycket stresshormon ut att det låser armen, jag kan träna aoch träna,
och bang så fryser både jag och armen.
Budkapet från omgivningen med att gå vidare och lägga allt bakom, är förenklad, det gör en när en kan. Jag måste ta på allvar att jag fryser, armen fryser
och att själen fryser, de är frys-skadat och det kan de inte lägga bakom sig sådär. De behöver värmas upp före.