och

Det är hel-galet, men nu när familjen och släkten hade behövd varandra pågår nätverks-nedbryatnde för fullt, såra känslor, rättskaffenhet, skuldbeläggande, syndabocken, allt dessa pågår för fullt i min familj och näraste slekt, det finns snart inget kvar. Och alla letar sin guru i slekten.

Katten har mask och den har ynglat i kattlådan, i dag trots att jag är så trött att jag snart bara faller omkull, har jag sanerat kattlådan, gud för en stank och bajs och mask, försökt ge katten maskmedel, den är allt för smart katten, och jag hade verkligen behövt alla mina närmaste.

Min yngsta dotter hjälper så gott det går, vi bor nu tillsammans, men hon bör ju ha något mera liv en fokus på kattmask och bananflugor och lådor och andra plågor.

Att tolka allt i besta mening, att säga tack och förlåt är klistret i en familj, där alla vill väl och inte önskan om att vara den som blänker medan syndabockar utpekas. Hur har jag stått pall så långt. Väl det finns i dag folk som akrtivt vill mig väl, för första gången har jag tagit det positivt att någon ber för mig, det är ju vackert fast jag inte merker det, så där. Och konsten är att bara accpetera utan att agera som det är en pjäs, alla vi i familjen som inte gillar varandera. Jag måste välja att se det hela utifrån. Det går inte att tvinga på någon sitt sätt och var och en måste finna vägen själv, och en gång hoppas jag vägen går till min dörr.

I dag är jag den klasisska familjen, där stress, dålig ekonomi i realtion till förbruk, vanvård i vården, folk utan KASAM och samarbete mot gemensamma mål, som t.ex. att vandra i och vårda natur och miljö, fokus på omsorg för varandra, att välja att ge i stället för att ta.

I stället för att bara vara, så gör stressen att vi går i skyttargraven och skjuter våra i egen familj. Som en lösning på vårå problem.

Rent kostuktivt, så får en bara acceptera livet så som det är, innuti är vi alla rädda, och söker skydda oss, och var och en tar till det som ligger nära för stunden. När folk är fria kan de välja friare, och om jag nu ber en liten bön om att familjen hittar ett snällt sätt att tänka om varandra och att ta allting i bästa mening, om jag holder fast på den, och sedan släpper taget om pjäsen, så kanske en vacker dag är vi där.

Eller så kan livet komma i mellan, livet är tufft det består av sjukdommar död flytt och annat skumt, men livet rår en inte över, och då får en även accpetera det.

Just nu har TV4, ett cykelfokus, det är väldig positivt och det måste även glädjas över, tack TV4.

Jag är väldig glad i min mor! Nu har jag pratat med vården där igen, så hon får hjälp och inte behöver dränka sina närmaste, när hon mår illa. I våras fick jag de goda samtalen med min mor. Det gjorde så väl. Men jag kan inte klara att förlora henne gång på gång, priset blir för högt. Men känslorna talar om kärlek, hur kan man älska någon som gör en ont. Det är så som det som det är med kärlek. Särksilt den komplexa. I våras, när hon själv har jobbat hårt mot att må bra, fick jag del av den hon är, men sjukdomen har ett högt pris, för jag klarar inte att fölora henne gång på gång in i en värld, där kärleken vänds om till att det gör ont. Jag är glad i min mor, och det kanske aldrig når fram till henne.

Så är det med livet, när det kommer i mellan det som det verkligen är.

När jag en sällan gång berättar om barndommen får jag en reaktion jag inte räknade med, då berättar jag inte för att få något annat än att det är min barndom, och för mig är den inte onormal, bara annorlunda, så slutar de att se på mig som en vanlig människa. Det är som jag verkligen har böldpesten och den är smittsam, det förvånar mig alltid like mycket. Nu måst jag inrömma att den inte har kommit gratis fram i mitt minne heller. Men utifrån min tolkning är det så pass udda, att folk vill inte ha med den att göra och sedan inte med mig. Dvs att jag använde bloggen rätt, jag måste ta detta själv, och sedan får den gå, när jag är färdig till att låta den gå, dvs när jag kan gå i frid, så får den lämna i frid.

Bloggen alltså.

Och med den förblir allt en hemlighet, som om det finns en speciell lag för familjehemligheter.

Låter det konstruktivt? Har suttit en hel dag och lysnnad på syndrom som antisocialt, nacisissiskt, histoniks osv osv. Jag känner mig fullständig mentalt överstimulerat, tillnärmat lobotomerat, men det lät ju inte konstruktivt. Livet är en lära, vi tillhör alla något fack sedan vi är männskor, det är inte alls roligt att höra på det, det är som att se fanden i vitögat, och hur länge orkar en det. Men sedan rent konstruktivt kommer en mild vind in, den blåser genom rummet, och den vet att jag är en del av sammanhang, att ja vi är alla beroende av att skaffa oss uppmärksamhet på något sätt, och en den milde vinden berättar att jag inte kan passa in överallt, och att det är en tid för att folk skall passa in i mitt. Det är lite så att jag är och blir en lyssnare, en observatör, det kanske inte är den roligaste människan att omgås för stunden, men min tid för anpassning är över, alla får hitta de som de gillar, och även jag får det.

Det viktigaste är att de kan säga tack och förlåt.

Om jag i fortsättningen skall vara konstruktiv, så gjelder det att välja sina ord. Jag försöker att öergå till projekt konstruktiv, och kommer att måste vara det även när det gäller miljö, natur och situation. Att klara att formulera sig konstruktivt, handlar om ett val, att framställa det så att det blir läsvänligt och med ord som medel, orden som formar den verklighet vi greppar, och med ord som är konstruktiva fast situajson vi befinner oss i. Vägval vår kan lätt låta onödigt, då vi långt ut i september har Sydentemaperatur. Men för att vara konstruktiv så börjar även engagemangen ofta när något är ovanligt.

Ovanligt är ett ord som väcker intresse.