Det är hel-galet, men nu när familjen och släkten hade behövd varandra pågår nätverks-nedbryatnde för fullt, såra känslor, rättskaffenhet, skuldbeläggande, syndabocken, allt dessa pågår
för fullt i min familj och näraste slekt, det finns snart inget kvar. Och alla letar sin guru i slekten.
Katten har mask och den har ynglat i kattlådan, i dag trots att jag är så trött att jag snart bara faller omkull,
har jag sanerat kattlådan, gud för en stank och bajs och mask, försökt ge katten maskmedel, den är allt för smart katten, och jag hade verkligen behövt alla mina närmaste.
Min yngsta dotter hjälper så
gott det går, vi bor nu tillsammans, men hon bör ju ha något mera liv en fokus på kattmask och bananflugor och lådor och andra plågor.
Att tolka allt i besta mening, att säga tack och förlåt är
klistret i en familj, där alla vill väl och inte önskan om att vara den som blänker medan syndabockar utpekas. Hur har jag stått pall så långt. Väl det finns i dag folk som akrtivt vill mig väl, för första
gången har jag tagit det positivt att någon ber för mig, det är ju vackert fast jag inte merker det, så där. Och konsten är att bara accpetera utan att agera som det är en pjäs, alla vi i familjen som inte gillar
varandera. Jag måste välja att se det hela utifrån. Det går inte att tvinga på någon sitt sätt och var och en måste finna vägen själv, och en gång hoppas jag vägen går till min dörr.
I dag är jag den klasisska familjen, där stress, dålig ekonomi i realtion till förbruk, vanvård i vården, folk utan KASAM och samarbete mot gemensamma mål, som t.ex. att vandra i och vårda natur och miljö,
fokus på omsorg för varandra, att välja att ge i stället för att ta.
I stället för att bara vara, så gör stressen att vi går i skyttargraven och skjuter våra i egen familj. Som en lösning
på vårå problem.
Rent kostuktivt, så får en bara acceptera livet så som det är, innuti är vi alla rädda, och söker skydda oss, och var och en tar till det som ligger nära för stunden.
När folk är fria kan de välja friare, och om jag nu ber en liten bön om att familjen hittar ett snällt sätt att tänka om varandra och att ta allting i bästa mening, om jag holder fast på den, och sedan släpper
taget om pjäsen, så kanske en vacker dag är vi där.
Eller så kan livet komma i mellan, livet är tufft det består av sjukdommar död flytt och annat skumt, men livet rår en inte över, och då
får en även accpetera det.
Just nu har TV4, ett cykelfokus, det är väldig positivt och det måste även glädjas över, tack TV4.