När jag en sällan gång berättar om barndommen får jag en reaktion jag inte räknade med, då berättar jag inte för att få något annat än att det är min barndom, och för mig är
den inte onormal, bara annorlunda, så slutar de att se på mig som en vanlig människa. Det är som jag verkligen har böldpesten och den är smittsam, det förvånar mig alltid like mycket. Nu måst jag inrömma
att den inte har kommit gratis fram i mitt minne heller. Men utifrån min tolkning är det så pass udda, att folk vill inte ha med den att göra och sedan inte med mig. Dvs att jag använde bloggen rätt, jag måste ta detta
själv, och sedan får den gå, när jag är färdig till att låta den gå, dvs när jag kan gå i frid, så får den lämna i frid.
Bloggen alltså.
Och med den förblir allt
en hemlighet, som om det finns en speciell lag för familjehemligheter.