mot

ju röda Rudolf, men han hette inte en gång Rudolf, det är var ju ingen i hela släkts-trädet, 20 personer ut i släkts-ledet, som känner annat än förakt för allt han stod för, det var ju väldig lågt, förstår ni, man försöker att gömma och glömma bort honom, det är ett väldig pinsamt beteende. Vem bryr sig om dativ, när man kan lära japanska? Ärlig talad, man kan ju verkligen noll-förklara honom, det var ju inte mycket att visa upp, eller hur?

Jag hade naturliga anlag att tänka som min far, det måste vara genetisk, sedan jag inte har känt någon större samhörighet med honom sedan jag var fyra år. Så jag har inte tänkt på oss som nära i slekt, men det skapar nog vissa problem när man växer upp i en miljö, där allt han stod för och var, var nollad. Jag tror inte att han förstod det själv, det hela är ganska illa att se på och jag drass med det, på så många sätt. Man väljer inte sina anlag frivillig.

Man skall aldrig nolla någon, oavsett anlag, men man skall häller inte låta sig nolla för lätt, men till hans försvar, så tror jag inte att han fattade att han var noll-erklärad, sedan han var en stolt man, och vädlig stolt över sin fattiga uppväxt, som han framhävdade som det aller största.

Mwn det var ju han det, men jag tvivlade aldrig på det.

Och jag måste medge att jag alltid har delat hans stolthet, över det han kom ifrån.

en dryg månad till, och i väntan så skall vi igen gå in i spökhuset Madli, som jag växte upp i, och det är för jag att släpar på det fortarande, det är som ett stort släp efter cykeln min.

Min far var ju nollad, och det var ju så att ha hade en natur som var så lite självhävdande att han fick bära hela nollan. Det var omöjligt att spegla sig i honom, en noll är en noll, hur man nu än vänder och vrider på spegeln, så visar den oavsett noll, en stor nolla, och noll blir aldrig mera än noll, oavsett hur många gånger du tar den. 0 X 99 = 0 och det är lagbundet.

De andra speglarna i huset speglade precis som i ett riktig spökhuset, deformerade kropps-dimensioner, så man slutade att spägla sig, sedan vem vill se deformerad ut?

Det var faktisk värre, kanske, men vi måste ta det på en nivå så folk hänger med. Jag är säkert inte ensam om att ha växt upp i ett spökhus. Eller ett spökliknade hus.

Galenhus? Ja det var inte långa vägen. 

Allt normaliseras och då får vi problemen, sedan ingen ting verkar harmonera med de egna upplevelsenen i från huset. Det är som förgjord, och vi skall inte se helt bort ifrån att det ÄR eller blev helt förgjord.