Standardsida

Och var Carambole död?

Efter min fars dödsdag nu i år, så drömde jag att vi var i Uschbeckistan, Ushbäckistan? Ja man får inte förnedra något land. Varför där? Ja men då förstod jag att båda Etiopien, ja på den tiden, och Uschbeckisktan, var/är symbol på hoppslösheten. Vad livnärar de sig på i Uschbeckistan? Varandra?

Det ligger vid den förhänvarande Aralsjön? Precis. Hopplöshten är en reaktion på den långdryga fegheten, jag är imponerande över avsaknaden av ryggrad, alla dessa kräldjuren, de tycker de kan utrykca sig i alla forum fortfarande, de tar platsen ganska enkelt, som vore de masterpeace, eller maseterpiece, kanske, med sitt utryckslösa kräldjurs-slingrande. Hopplöshten, får man äga den? Ja inte så länge, för då blir man perforerad och är bara som en poreslinsducka i flera bitar. Greta tog plats, men den platsen måste man ta sig, den kommer inte. Och det är alltför många med för stora gap. Om Carambole återkommer?

Ett misstag till, jag trodde man såg, men man såg sig bara själv, det måste vara alla de upp-förstorade speglarna på alla gymmen, där alla var. Jag är inte imponerad, har man ryggrad så krälar man inte. Om Carambole var död. Kanske. Det är Earth Hour ja i morgon, och tidningarna och media är lika döda.

Länge leve döden! Ja visst, för den varar evig.

Det är brytningtid, och ljuset tar över. Är inte det hoppfullt? Världen öppnas, och äntligen faller muren och glaskupan upphör, och de går upp i rök? 

För Collembolan var inte död än.

Det är April, och en tacksamhet för att vi fick vintern, och att ännu har inte oktobar dödat April.

Det är inte självklart längre.

Apropå grärser och att hålla sig innanför och inte utanför sina ramar, så ... jag utanför?

Kanske det kanske.

Vi skall se närmare på vad orden Bäck eller beck står för, och deras hela innebörd.

Och nu går vi April och våren i möte, och gläds över det.

Visste ni förresten att i år häcker det ett storkepar på ringmuren på Gotland?

fick en gökunge, med mottot: Gapar högst, får eller tar allt, aporpå.

Och före vi går in på orden bäck eller beck, skall vi se på bokstaven ä, som svenskarna använder för att lura oss invandrare, det går inte att veta om det är ä eller e, sedan de alltid låter som ä, eller motsats. Vi har nu redan slagit fast på något ställe, att Ola Nordman bytte namn till Peer Gynt undervägs. Jag pluggade första kapitel utantill som barn (eller ungdom, var det kanske) och vi skall ta den nuvarnade versionen om norrbaggarna. Men svenkarna har också sine lytor? Heter det lytor eller lyter eller lytar, de pular med sina datorer, usch, så ensamma är de, stackars, fast de låter ganska bidska för att dölja det. Så de heter inte Peer Gynt, och inte svenne, men Per Vo eller Pär Vo, allt eftersom. Stackars! Det är bara danskarna som inte har fått något öknamn än, det tar vi säkert sen.

Bäckar små, de följde väl hela barndommen, ja hela april och kanske längre ut på våren, snön smältade i solen, och små bäckar bildades, sildrade och gav en så härlig atmosfär och ljud-bild. JA självklart var det inte bara bra väder, enligt en ytlig mall, men det var inte meningen häller. Om solen inte är där jämnt, så gläds man över den.

Sånger som väcker den känslan är väl danskarna duktigaste på att beskriva. Begeistrad?

Var det det som är led-ordet?

Man skall inte göra orden mera eller mindre än de är. En sildrande beck är ett eget levande system, eller ekosystem, med små liv, som när bäcken rinner fram, möter andra mindre bäckar, de blir till bäcker som har vatten i sig hela året, där livet som lever där, behöver vatten hela året. Bäckar som torkar ut har inte samma eller inte alls förmågan till att upprätthålla liv, bäckarna som följer naturen topografi slingrara sig igenom landskapet och samlar sig till åar, som vid höjdfall blir till forsar och styrk, okej det är estetisk, men de är där för livets skull. För de levande organsimerna är det deras enda hem, det handlar om liv eller död för dem, och de dödas om man skrur av och på en fors, till turisters förlustan.

Det är bara toskar, ja det är ett ord ifrån min diaelekt, som aldrig fattar det, men det borde in i all undervisning. Sedan man aldrig skall undervärdera folk, de flesta ville kämpat för det de förstod var kärt. Så att inte brist på information skapar folk som bli oförståndiga.

Det är ett namn och jag tillåter mig att berömma några av dem som har jobbat ideellt för miljön, det är säkert lika många kvinnor som män, män som kvinnor, men nu framhäver jag en som har jobbat häcken av sig för att: Skydda skogen. Jag såg hennes insats tidlig, och den är enorm för skogen, för skogen som ekosystem som hyser eller hysade ca 30 % av de lävande organismer av arter på jorden, haven har eller hade 60 % av biodiversiteten, eller livet på Jorden, ja siffrorna får ni dubbelt-kolla.

Pengarna som vi fördelar i samhället är som en belöning, men vem belönar samhället i dag? De flesta som jobbade för livet gjorde det ideellt, och de andra?

I gruppen End Ecocide Sweden, är det många starka personligheter som jobbar för livet, och jag fick bli en del av det, och för Klimatriksdagens Skogsgrupp! De jobbar båda för klimatet och naturen som ett, och alla dessa andra bra folken, som försto att våra allas liv hänger i en tund tråd.

Två tidningar har jag, som även där har fångat upp allvaret, det är värre för mig att läsa om det än att skriva om, i alla fall ett tag hållar man en mental distans, tills det inte längre finns någon distans. Men gudskelov så skriver de om det.

Min roll? Det är den samma gamla, jag brukar räkna mina misslyckanden, jag har aldrig lärt bättre. För vem reknar sina inte sina förlorade slag på segerns dag, fritt efter Ibsen,

Så var det Peer Gynt? I vår samtid.

Ungefär så låter det:

Mor Åses replik: Peer, du ljuger! Och i dag säger Peer G Nordman: Ja visst!

Det blev till skamlöshetens era

Och sedan följer resten av det dramat. Det var någon i Norge som tog på sig offer-koftan och började gå riktig lågt, det var långt lättare, än att upprätthålla en högre normal nivå, och resten av partin följde efter. Konstgjorda offer är som andra mobbare, de använder andra missnöjda som offer, lojaliteten går bara en väg och det är uppåt, de missnöjda lämnas när mobbaren har nått målet sitt och har mälat sin egen kaka.

Dvs att vi fri-tar stora delar av befolkningen som verkligen inte förstod läget.

Jag har hittat kanalen P4 och den har också ett högre nivå, teven är lågmål. för sedan kedjan är bara starkare än den svagaste punkten, heter det inte så? så behöver vi varandra, och Robinson ville ha dött, om inte någon plockar upp honom, där i gröften på en öde ö.

VAr temat Bäck klart då? Bäckar är som våra blodådrar och den följer land-skapet ut och ner till 0 m.ö.h. dvs där möter ån havet och rinner eller mynnar ut i den, och inget av våra vatten-system eller delar av dem är menad som våra kloaksystem.

96 % av allt på jorden blev oss och våra husdjur, som om vi hade all betydning. Tänk om det var någon annan art? Som RAttus Norgevicus, 97 av dem och deras löss? Vi har en väldig liten roll på Jorden, men sedan vi lever som i dialys ifrån allt vad Jorden ger, så är allt större än oss. Vi kopierar allt vi gör ifrån naturen och atmosfären och vårt univers, och vi kan aldrig bli större än allt det som vi är beroende av. Om vi knäcker Coronan, men inte åtgärder läget på meta-nivå, vill den eller tvåan och trean, med nya namn, före eller senare ta knäcken på oss oavsett. 

Är vi då på Beck-nivå? Och vad var nu det igen?

Beck är en viskos eller viskös vätska, är den inte? som är en ofullständig nerbrytning av det som var levande, precis som ett olje-produkt, och den är svart och ordet förbindas med Skräck i otalliga svenska filmer.

Då jag såg Bäck-filmen: Levande begravad, så trodde jag under hela filmne att det var mig som blev levande begravat. Om jag har upplevd det? 

Troligen så var det inte så långt ifrån, och allt för nära ögat, i alla fall.

Vi kan inte avsluta med tristesse, jag har aldrig kunde fördra tristesse, sedan däri ligger hopplösheten. Då är vi vid haven, där alla bäckar och åar mynnar ut, och som barn så skulle jag gärna ha åkt i väg med någon båt, fast det vore inte så klokt, just på den tiden. I haven möter man havforskningen och Greenpeace, den första reaktionen på något man inte förstår är avvisandet, för första gången jag såg dem hänga i ett höghus, så tänkte jag: Vilka galningar, sedan jag är så höjdrädd. Ja och då min danska väninna berättade om GMO första gången, tänkte jag: Ja nu har också hon blivit galen, men så var inte fallet, ingen av dem är eller var galna. 

Haven är för oss en yta, men under den finns en rikedom, som ingen får föstöra, och marina reservat? 

Ja självklart, för på det sättet kan historian nog få en fortsättning, om det hela blir en del av en större planering, för att skydda det livet som är kvar, och som hänger just nu, i en tunn tråd.

Beck i stan? 

Jag slog upp i kartboken min och ett känt naman från landet, dök upp, Samarkand, vad är det?

Usch, jag orkar inte slå upp. 

Gillar man kommunikation, så är kommunkation nödvändig för att fortsätta. I början var skrivandet som en överfull svamp av ord, sedan rann det ur den. Men sedan blev den tom, och nu skriker den efter vatten. Jag tillhör dem som behöver möta folk för att fylla på, jag är slut. Men om det tillhör Beck's draman, eller avsaknaden av bäckar? 

Jag behöver folk, för jag är inte nöjd enbart med en dator.

Och miljö-frågorna? För nu har jag tagit ledig pga av en lång utdragen torka.

Det är ett aktivt val, att döda eller låta Jorden leva.

Och det valet vilar på var och en. Det är också något och någon att se rakt in i vitögat. 

eller bare en flyktning som korsar sina spår.

Det livet jag har levt liknar mera på en flykt än en flytt, jag har följd med på lasset, eller har fått lämna.

Alla de erfarenheter folk saknar, skapar avvisande i dem, avfärdande eller fördommar. 

Skepsis är naturlig, sedan man kan inte ta in vad som helst, men utan att ta in något som helst, så skapar det stor oförstand, iden och attidtyder.

Att aldrig har haft något eget hem, för det är två komponenter i det, att känna sig hemma är att landa där man trivs, och också landa rätt i sig själv, och det hörs ut som en samtida klyscha, sedan man kan säga det utan att känna efter.

Att verkligen komma hem, till harmonin, men utan att kräva att bo i områden nära strandzonen eller annan orörd natur, vore kanske sluten på en lång färd utan mål och mening. För man kan inte bara vara driven av törst.  

Och att få uppleva sluten på äran: Antropcen, eller den gränslösa intrång och plundring av allt som en hade kärt av: Luft, land och i hav.

Att få komma hem eller landa i bland människor som känner något för någon eller något, som är viktigare än dem själv. MIljön är alltid viktig, och möjligheten till att landa rätt i landskap eller miljö och även i sig själv.

Att verkligen få komma hem, till något som var hemma-kärd. För hem är ett väldig underskattad ord.