sidan

Vad fick man själv inte till.

Att se sig själv i gamla album kan också leda till AHA upplevesler. Okej, för så var det.

För man hade ett stort ansvar.

har varit jorden runt och runt och runt och minns det delvis inte, jag har nog lämnat mig själv kvar.

Det var åren med alla dödsfallen, utbildning, miljöengagemang, på hemma och på borta-banan och flera parallella liv, som jag inte kan känna mig som helt och fullt deltagande i.

med bilderna ifrån min fars begravning, och jag minns den knappast. 

Jag vet att jag har varit där jag var, men jag har inte varit närvarande. Blindabocken kallas det, för hon som sa det hon va det. På bilder kan man se det utifrån, men det är ingen höjdare att se in, sedan en kan se hur en själv och andra har mått; det är bara att gå igenom det, sedan det måste man också bara göra innan man går vidare. Jag har sprungit genom livet, som om jag har döden efter mig, och då är jag så långsam, precis som min far, och måste hitta tillbaka till vandrings-läget och lägret, för det hade varit skönt, någon gång igen.

att det är till-ordet jag har brustit, dvs ord som tiilräcklig, det som jag har varit varit för kort för livet, aldrig hunnit i fatt, att alltid ha kommit till kort är känslan, och det blev aldrig tillräckligt bra, tillkorta-kommande och till-räcklig och även inte hann vara till-städe i rätt tid. Tillförlitlig har jag varit, men orden med till, som handlar om höjd och mål och mått, med mera, har alltid hängt så högt, att jag inte nådde dem.

och i disharmon, i obalans och ute av takt och rytm med den egna personen, och det spegals ut om på den närmaste omgivning. Jag har en naturlig rytm och takt som lämnade mig när? 

Så länge som jag minns har jag lävd mera och mindre utanför min egen comfort-zon, annars hade jag inte klarat mig, men det finns det verkligen en gräns för, i det hela har jag velat andra väl och har försökt att kompensere för det, men det kan bli som att kladda ännu mera till det.

Det blir som en av hundarna till Cäsar ungefär.