man kunde uppleva min far för idealistisk, han var en unionist, och jag fick inte känslan av att han inte brydde sig om mig, men jag känner väldig många andra som kände att han brydde sig om dem. Känslan är tyvärr
att jag inte kände mig sedd eller nära.
Med åren har jag börjat tänka på att fast jag hävdar närhetsprincipen, så märker kanske inte de närmaste det? Teori och att mena och känna, det är
inte alla som kan utrycka det på ett sätt så att der når fram. Troligen är jag inte precis som jag hade trott, och det börjar jag gradvis bli klar över, att skriften inte står i pannan precis.
Se nu har jag
gått less på poesin, jag har aldrig läst poesi nämligen, den har gått bakvägen in i huvudet.
Apropå, om livet är som en vägbeskrivning, så har jag missat viktiga delar av kommunikationen.
Jag tycker inte så mycket om att läsa poesi, det har för lite harmoni i sig och jag tycker om harmoni. Harmoni är viktigare.
Mina förälder var båda gränslösa, det är åt två håll,
man invaderar eller låter sig invadera. Jag invaderar inte och har absolut gränser, men osynligt snäll kan bli ganska otydligt.
Att vara tydlig är ett mål. Livet kommer nog att bli som en upprepande cirkel, sedan det går
inte att nå level 100 någonsin, och det är inte något mål en gång.
Poesi över och ut? Troligen. Poesin ger inte den harmoni jag söker.
Livsvisdom är både kunskaps-baserat och erfarenhets-baserad
och den ena beror på den andra, därför innehåller den viktig information, sedan den hänger inte i löse luften. Några har mera av det än andra, men så är det väl med all ting, Det skadar inte att dela
av den med sig vidare.