i

Vad börjar nyheterna? i Sverige? i politken? eller finns det ett större perspektiv av vikt, som kallas meta-perspektivet och som kommer till att styra alla de andra perspektiven, där vi har något vi skulle haft sagt?

Den andra stora frågan är: VAr lägger man sin lojalitet? hos bolaget, i sommarstugan, i bilen, den senaste modellen, i Seychellarne. Eller lägger man dem hos barnen?

Media måste brottas med många svåra frågor i sin samtid.

Vad är en journalist, vad är han utbildat till och vad känner de för yrket för omvärlden och varför valde de journalismen, om de inte har något syfte med att skriva.

Vi låter Fredrik från Göteborgposten vara exempelet, sedan jag har mött flera av hans typ. Arrogansen känner jag igen, det är som om jouranalism ger, inte yrkesstolthet men en nivå där man sitter på en hög hest. 

Kunnskapsnivån verkar vara låg, utan egentliga ambitioner, där de använder sin penna på att meddela befolkningen, vem som gillar Löfven eller inte, det är en extrem underskattning av befolkningen och extrem överskattning av den egna pennan. Sedan det är inget journalistisk över det. 

De brukar hanka sig upp i min språkriktighet och inte innehållet.

Jag har undrat om det är bara journalisterna samt politiker, som inte klarar att uppfånga graden av allvar i miljö och klimatbudskapet. Och vad har inte de som vi andra har?

Blir man journalist för man saknar helt matematisk och logisk begåvning, man måste förstå perspektiv och sammanhang. Journalister blir man om man inte har den begåvningen?

Ambitioner om att faktisk bidra med något för välden? En tanke om att orden kan göra en skillnad? Tydligen inte? Journalister har blivit synonym med manipulerande ledare-artiklar, där man medvetet vrider om perspektiven, arrogansen i förnekande och vulgariserande ord. Att använda skällsord, som miljöaktivist, på den som får ta och bära frågorna, som är för tungt om man inte har ett medium att dela problematiken i. Det är lågt och väldig lite snällt. 

Att ge igen, är det journalism? Essensen?

Ointress, en del av mobben, likgiltighet och en grad av narcissism, är det det hela? De proppar igen kunskapen som inte når fram i tid, pga ren ointress som om det inte gäller dem.

Kulturjounalist? Ordet betyder ingen ting. Journalist, ordet klinger av nyfikenhet, engagemang, intress och öppenhet. Men kan det vara så att just den personligheten som väljer yrket, saknar de förmågorna.

Att gå i försvar är det journalism? och att man straffar via att låta vara att ge viktig information vidare?

Vi låter Fredrik från GP vara typexempel, det fanns ingen annan interess och öppenhet än att ge sig på språkriktigheten. Och vi låter Fredrik vara typ-exemplet på det journalistiska yrkes-utbildning. Utan intress och bara intresserad av att vinna alla matchar, just på ett delområde som inte har något med sak att göra, bara på pur språkriktighet.

Enligt Fredrik blev det 1 - 0 till honom, och han har tydligen ingen aning om vad han verkligen förlorade.

Några är så självhävdande att de tror att det är dem det handlar om, vore det nu så väl.

För nu handlar det mera om att det faktisk inte passar sig att sitta i vägen, för informationen.

Jag måste medge att det var slitsamt att se på.

Vem förmedlar kunskap? Kunskap har det i sig att den står fast, man kan aldrig tycka om kunskap. Den är där oavsett vad man tycker. Om man inte gillar kunskapen? Oavsett så är den fast. En del kunskap om fara, infektioner, pandemier, skogsbränder, tsunamin och och det ekologiska klimatnödläget är kunskap, händer, och den ökar i omfång utan att någon stoppar själva orsaken eller källan till problem. För viss kunskap kan vara problem eller problematisk. Kunskap kan inte debbateras. Sedan det går inte att ändra den. Men man kan diskutera hur man bäst agerar utifrån kunskapen. Men the missing link mellan kunskapen och befolkningen som skall agera rent praktisk på kunskapen, som förmedlas från KTH, universiteten och Högskolor, som är rena faktan, vem ansvarar för att vara mellanhänder, fram till en befolkning, som garanterat inte vill offra barnen. Det är bara fåtal som kan acceoetera den tanken. Media och journalister och politiker, vilken funktion har de? Och nu finns inte den fasta kunskaps-förankringen, det går fortsatt att manipulera befolkningen, sedan egentligen ingen väljer att förmedla den som fast kunskap. Jag kunde gärna ha gjort det, båda varit politiker och journalist, jag är inge rädd för det. Men om politiken handlar bara om anpassning, och saksfrågor blir underordnade och folk anställer bara journalister utifrån språkriktighet? Jag kan inte göra kompromiss med kunskapen, då ville jag ha offrat integriteten. 30 gillanden på Facebook, det är enormt mycket, men det når inte dem som inte har en liknande utbildning, kunskap eller interess. Jag kan inte fylla tomrummet av the missing link, jag jobbar utan lön, det blir för stora och orimliga krav på att fylla ett glapp. Jag är inte arrogant, jag försöker aktivt att inte bli förnärmad och inte gå i klintch, fast jag var ganska arg för ett par tre år sedan. Arrogansen möter man överallt, även på lärosäten, och fast de förmedlar kunskap, är arrogansen aldrig fruktbar, den finns där i eget syfte av att hålla stand eller andra nere, ofte är det i karriärsyfte, och för att positionera sig, det funkar som medel i det syftet. Dvs att kunne stå själv utan större publik och stöd, finansiellt och inte omsluten är i sig själv ett högt pris. Det är bara vissa som kan stå ute i kylan och förmedla kunskap, fast det inte är något funktionellt sätt att förmedla och risken är att man kan hamna helt i kylan. Om allt vore upp till min eget släktsnätverk hade jag varit död för länge sedan. Det är folk, som har kunskap som har givit stödet som gör att man får det lilla som gör att man överlever så vitt och fortsetter det som man vet är kunskap. Och som skogsbränder eller Tsunamis så måste det förmedlas i tid. Jag har undrat hur det är att förmedla och vara omsluten av värme? Som är kännbar, för då växer plattformen, och det blir stadigare att förmedla till flera. Eller så är det en illusion av att man kan bli omsluten när man som Galileo, för förste gång förmedlade att jorden var rund. Var det Galileo? Det som man trodde, i det som kallas kunskapssamhälle, var att alla ville omsluta kunskapen, men det var inte så att det var eller är ett kunskapssamhälle. Det är stängd av människor eller the missing link, som ännu inte har förstått att kunskap går före självhävdande. Att vara förmedlare handlar egentligen om att sätta kunskapen, och inte sig själv i främsta rommet. Och den kunskapen är det också stor brist på.

och medialt.

Jag har förstått att runt 2017 försvann även den starka självkontrollen jag har haft genom livet, jag kunde skriva fort och mycket, och sedan kompenserades det i vardagen och känslomässigt, med platta skämt, som några få har fått tagit emot. Anna har ju hela vägen sagt at det inte är roligt, medan jag har tyckt att det hela var gränslöst roligt.

Folk i media eller i utåtriktade roller, måste ta sig på allvar, sedan ingen försvarar dem i fall det skulle gå snätt. Jag förstår den biten, och jag är glad för att jag inte har varit medial, sedan man letar gärna fel och svagheter hos dem som faktisk hamnar i media.

Det hade inte varit bra, sedan då behövs en stark självkontroll, och i och med att det är inte jag som har skrivit namnet mitt i bloggen, så blir det inte medialt? och jag hade nog inte häller velat haft just den rollen. Fast man dras, har jag känt, emellan behovet för att vara på framsidan eller mittsidan, och i den andra riktningen mot det starka behovet för att vara fullständig i fred.

Det blir ju saken och inte de dåliga skämten, som det skall skrivas om i media. Och jag tycker jag ser mig själv i centrum omgiven av hopplösa dumma skämt. 

Jag ryser, eller på norskan: Grøss og gru!

avgörande vem som får eller tar spalteplats just precis, och akkurat nu. Det kan kännas som vilken dag som helst, men det är just NU som det gäller.

De avgörande ögonblicken kommer inte att komma tillbaka.