antologin

blivit ordentlig om jag hade de ordentliga runt mig, för om man använder sig av det så tjänar man på det, och  går det att sänka förmågan på olika sätt, till ungefär värdelös. Och det har blivit gjort. Jag har nestan varit rädd för att dö, sedan det inte har funnits riktig respekt. Även jag behöver det, och jag har med skräck sätt för mig min egen begravning. Och alla de orden som inte alls omsluter eftermälet. Att det inte betyder något när man är död, ja visst gör det det. Det att snackas om, utan att vara där är så inte snällt, sedan jag har upplevd det i levande livet.

Ordentlig, det vet jag att jag är, och har även fått höra det ifrån skolkamrater, samt att jag försvann som Felicia, men sedan omgivningen är fullständig avskilda upplevelser, om det inte samtalas om, så har jag också hört att jag hade som Mona Lisa ett leende som de inte kunde tolka (Mons Liss är mina ord för att göra det lite finare) en bad om ursäkt för att hon en gång i skolan hade spottat på mig. Jag har ingen minnen om det, det måste ha varit som en bagatell. Och dikten, jag tänkte på Ibsens: Det bodde en underlig gråsprängd en....

Detta är maffigt rätt och slätt:

http://runeberg.org/ibsen/terje.html  

Om man har helt olika livserfarenheter från andra, så är de inte delbara mera, och man blir lite enstörd. Lite för mycket enstörd kanske.

måste ha varit far, sedan han frånvek aldrig det han stod för, han sa det inte men praktiserade det. Alla måste läsa sig fram till ett övergripande tänkande, men den som tänker ännu längre vill nå det som heter visdom och konstig nog verkar visdomen vara en gemensam källa med något av de samma svaren, oavsett utgångspunkt?

Det är något med att det finns en gräns, och utanför den gränsen går man inte. 

Det ger i sig själv ingen common scens, man måste ha tänkt riktig länge för att få självklara svar.

Det finns otrolig många norska poeter som har skrivit om att visa respekt för det minsta, och där finns de givna svaren, med respekt för allt runt en.

tid.

Jag mådde inte bra av 80-talets intåg av glitter och glamour, och alla levde drömmen och fick det: Cause they deserved it, modets utbytbara intåg, och min utgång? Ja på något sätt var det det, parkerad ur världen. Det var väl tiden för den delen av världen som gillade glittrar och glamour, att ta plats och bli stjärna på teven, alla drömmars stad försvann, kärlekslöst med disco-kulan i grälla färger. Det känns som jag parkerades utanför livet, modelös och modlös.

Jag försökte att ta någon del i det, bland annat så hade jag en kort stund en frisyr som liknade något liknande, av det man såg på Grease, gräsligt nog, olyckligt och trist. Jag satt stel på några uteställen, jag såg ut som möblemanget, för jag gick i ett med möblemanget fast jag inte köpte modekläder. Jag tyckte inte om kläderna, med kostymer och puffärmar.

Finns det poesi ifrå tiden? för poesin blev kryptisk, men det finns ju musik ifrån den tiden också. Även jag gick på den att alla skulle nå toppen i karriären, sikta mot stjärnorna, för att jag förtjänade det, och jag kom aldrig dit, för att jag inte förtjänade det.

60 och 70-talet hade hopp i sig, upplävde jag, det var innan alla som skulle till stjärnorna än, i alla fall som jag inbillar mig. Alla kan inte göra karriär, för då hade ju vi inte haft någon som arbetade längre, en löjlig livs-filosofi, som fortfarande lever vidare. Om alla vill vara påfågeln, så blir resultatet fult.

För det finns långt vackrare små fåglar, som sjunger vackrare.

Men då kommer jag också på en dikt, som egentlig passade till min sinnesstämning på 80 talet, och som jag nog hade med hemmifrån som matsäck

(Jag kan den lika gott utantill, det är av Nils Ferlin, svensk död poet, som redan har den erfarenhet som han skriver om, och den är simpelthen dödens trist)

Detta är efter minnet, och det kan ju vara fel. Och alltså av Nils Ferlin!

Inte ens en grå lite fågel, som sjunger på grönan kvist,

finns på den andra sidan och det tycker jag nog är trist.

Inte ens en grå liten fågel och inte en björk som står vit,

men på vackraste dagen sommaren gett har det hänt att jag längtat dit.

Det har jag aldrig gjort, men i bland kan livet börja att likna på döden. Tyvärr.